Nordsjön och det sista kapitlet

Vi låg i Dokkum, inne i Hollands kanaler, och studerade väderprognoserna. Nu var vi sugna på att segla vidare hemåt. Det var oväder på gång igen och det var ingen idé att bli förvånad. En hård och konsekvent nordvästlig vind började blåsa över Nordsjön, Skagerack och Kattegatt. Samtliga vädermodeller antydde att vi skulle behöva ligga still och vänta i över en vecka om vi ville att vinden skulle lugna sig innan sista etappen över Nordsjön. Marie och jag kände oss för rastlösa för det. Vi var riktigt sugna på offshore segling efter att ha glidit omkring på Hollands vackra och lugna kanaler. Och vi hade börjat längta hem. Våra vänner på Amola ville stanna lite längre i kanalerna och vi skiljdes åt efter att ha seglat tillsammans ända från Cartagena, med endast några små undantag. Amola har betytt väldigt mycket för vår resa. Vi har gemensamt planerat och genomfört mycket utmanande seglingar. Vi har också spenderat oändligt mycket tid tillsammans, mött glädje och motgångar tillsammans, haft roligt tillsammans, varit frustrerade över vädret tillsammans, skrattat tillsammans, gråtit tillsammans, hjälpt varandra och levt väldigt nära varandra. Att barnen har haft varandra under denna tid har varit helt ovärderligt. Vi har fått vänner för livet.

Med en klump i magen och ihärdiga protester från barnen så lämnade vi Dokkum och Amola på morgonen den 2e juli. Man kan gå “Standing Mast Route” ända till Delfzijl men vi valde att ta närmsta vägen till öppet hav genom att gå till Lauwersoog. Den hårda nordvästliga vinden hade börjat blåsa och vi hade 10-12 m/s i nosen när vi närmade oss hamnen i Lauwersoog, vilket är mycket i så skyddade vatten. På bryggan i hamnen mötte oss en äldre man med yvigt grått hår och kritvita converseskor. Denna vänliga och hjälpsamma man visade sig vara en riktig eldsjäl som seglat hela livet. Han var nu ute med sin lilla fina segelbåt utan överbyggnad och sov varje natt under stjärnorna. Han gav oss flera goda råd vad gäller segling kring de frisiska öarna.

img_9272.jpgimg_7827.jpgimg_7828.jpg

Vi funderade på att segla från Lauwersoog till Helgoland men den nordvästliga vinden var såpass nordlig att det hade inneburit en ganska tight kryssbog, vilket hade varit jobbigt i det tuffa vädret. Vi beslutade därför att segla hela vägen till Kielkanalens början i Brunsbüttel, en sträcka på cirka 130 sjömil. Det innebar att vi skulle nattsegla såsom vi gjort så många gånger förut. Vi förberedde oss på en tuff segling med relativt hård vind på Nordsjön, ett hav som alla seglare har respekt för.

Vi kastade loss på morgonen den 3e juli och gick mot den sista slussen ut mot öppet hav. När vi närmade oss slussdörrarna såg vi dock att slussen var full och vi började backa ut igen för att lägga oss och vänta på nästa slussomgång. Slussvakten hojtade och vinkade in oss. Var tänker han att vi ska ligga då? Är det något vi missförstår? Den entusiastiske slussvakten pekade på ett utrymme mellan sista motorbåten och slussdörren. Sträckan var kortare än vad vår båt är. Där får vi aldrig plats utan att blockera slussdörren tänkte jag. Alla vinkande händer och slussvaktens entusiasm gjorde ändå att vi gav det ett försök. Jag styrde båten mot slusskanten och vi lade oss långsides mot den med två linor. Vi drog försiktigt fram båten tills vårt peke vilade mot motorbåtens akter. När slussdörren skulle stängas tog gummilisten emot Drakens akter, det ropades högt på holländska, och de avbröt stängningen. Vi släppte ut på aktertampen och lät aktern glida ett par meter ut från kajen, och nu kunde dörrarna stängas! Det var fullt med båtar i den stora slussen och vi var packade som små sillar. Vårt peke vilade fortfarande mot motorbåten, och aktern låg nästan an mot slussdörren. Det var nog ovanligt trångt för folk log glatt och fotograferade oss. Slussvakten var mycket nöjd att hans plan gick i lås.

Vi lämnade slussen och gick utåt mellan de frisiska öarna mot öppet hav. Farvattnen mellan fastlandet och de frisiska öarna består av mycket grunda sandrev som delvis är helt torrlagda vid lågvatten. Vi hade den hårda vinden nästan rakt i nosen och ju längre ut vi kom desto jobbigare blev sjön. Det är ganska grunt även i den rekommenderade farleden ut mellan de frisiska öarna, och den grova sjön som rullade in från öppet hav byggde upp sig ytterligare där det grundade upp. Att gå för motor i hård motvind och sjö är ingen höjdare. Farleden var smal och utmärkt med bojar. Man ville inte tappa styrfarten i den hårda motvinden för då skulle man driva ut och gå på grund på sandreven runtomkring. Motorn tuffade duktigt på med ordentliga varvtal, och det var en av flera gånger under resan som vi varit tacksamma för att vår trogna motor inte fått motorstopp. Tillslut började vi lämna sandreven och komma ut på djupare vatten. Nu kunde vi sätta segel och falla av på kurs mot Brunsbüttel. Det blåste 10-13 m/s och sjön var aggressiv och krabb. Vågorna var mindre än vad vi var vana vid på Atlanten vid motsvarande vindförhållanden, men de orsakade trots det kraftiga rörelser i båten eftersom vi hade halvvind och fick vågorna rakt in i sidan. Med maxrevat storsegel och revat försegel gjorde vi god fart och båten kändes välbalanserad och fin på rodret. Jag kunde inte låta bli att glädja mig åt att vi under dagen i dessa förhållanden faktiskt seglade om två segelbåtar som båda var större än vi. Båda segelbåtarna hade mer segel uppe än vi, krängde mer, och gick långsammare. Draken är verkligen ingen kappseglingsbåt men såhär mot slutet av resan kan man konstatera att vi fått mycket träning på att hantera henne i hård vind och grov sjö, och att vi blivit ganska bra på det.

Mörkret föll och vi närmade oss den delen av överfarten som var mest trafikerad. Förutom att sköta seglingen fick man vara helt koncentrerad på lastfartygen runtomkring oss och väja för dem när det var nödvändigt. Eftersom vi hade halvvind och därmed inte seglade nära gippgränsen hade vi denna natt ingen preventerlina installerad. Ett ytterligare skäl för oss att avstå preventer hade varit att den tunga trafiken ibland tvingade oss att snabbt behöva ändra kurs och gippa kontrollerat, och då var det smidigt att slippa ordna med preventerlinan i samband med dessa manövrar. Denna bedömning visade sig vara felaktig. Jag satt i sittbrunnen mitt i natten och kände att vinden började friska i ytterligare. Nu blåste det ännu mer och jag såg också att vinden började vrida och bli alltmer akterlig. Jag kommer nog behöva gippa, tänkte jag. PANG! Gippen kom så snabbt att jag knappt hann reagera. Kraften i denna olyckliga okontrollerade gipp var såpass stor att tampen till storskotvagnen gick av, vagnen och skotblocket flög in i babordssidan på sittbrunnen med ett enormt brak. Nu när det var gippat och klart kunde jag undersöka vilka skador som uppstått. Jag kunde konstatera att det kunde varit mycket värre. Infästningar till storskotet var hela, bommen var oskadd och vagnen satt stabilt fast åt babord. Däremot hade själva blocket till storskotet fått en smäll i sidan och ena trissan var skadad. Det var dock inga problem att använda blocket upptäckte jag när jag testade. Det var en lättnad för det hade inte varit bra att få problem med något så väsentligt som storseglets skotanordning mitt i natten i 13 m/s ute på Nordsjön. Jag såg också att blockets krasch in i sittbrunnens babordssida hade orsakat tre mindre skador i gelcoaten. Det låg plastsplitter i hela sittbrunnen. Sammanfattningsvis var det inga skador som påverkade funktionen. Ett nytt block till storskotet skulle behöva inhandlas senare och gelcoatskadan skulle behöva lagas.

Alla som är aktiva på sjön vet att man ibland gör misstag. Man lär sig på sina misstag. Jag tänker på all medvindssegling i hård vind och grov sjö som vi gjort under det här året, och hur flitiga vi har varit med att använda vår preventerlina. Vårt system med dubbla preventerlinor som möjliggör sidbyte när man står tryggt inne vid mastfoten har gjort att vi har kunnat förbereda preventerlinan för den nya positionen inför alla gippar vi gjort. Det har fungerat väldigt bra och sannolikt har preventern förhindrat många slänggippar såsom den här. Vi borde förstås haft preventer på plats även denna natt och lärdomen vi drar är att fortsätta att vara noga med att använda preventer vid medvindssegling, särskilt i hårt väder.

Morgonen kom och vi seglade in i Elbes mynning i grav motström. Några timmar gick det riktigt långsamt vilket är extra frustrerande när man är trött och sugen på att komma fram och få vila. I höjd med Cuxhaven vände dock strömmen och vi seglade sista 15 sjömilen i kraftig medström.

Det var nu morgonen den 4e juli och det blåste fortfarande friskt. Det blåste tydligen riktigt mycket uppe i våra hemmavatten också för man valde samma dag att ställa in seglingstävlingarna i Marsstrand.

När vi kom fram till Brunsbüttel var det dags att slussa in genom Kielkanalens första sluss för att nå marinan på andra sidan. Det var en halvtimme kvar tills slussen skulle öppna och tillsammans med cirka 20 andra segelbåtar cirkulerade vi i det angivna “waiting area”. Detta visade sig vara svårare än man skulle kunna tro. Den hårda vinden och strömmen var tillsammans såpass starka att vi nästan behövde gå för full maskin för att båten sakta skulle gå framåt. Om jag lät motorn gå i “marschfart” så backade vi. Det gällde alltså att försöka hitta ett läge där vi låg still i vattnet och väntade, med nästan full maskin. En mycket märklig känsla!

Vi var glada och lättade när vi äntligen fick slussa in i Kielkanalen. I slussen träffade vi flera andra svenska båtar till Ingrid och Arvids stora glädje. Det märktes att vi började närma oss Sverige! Tillsammans slog vi följe till Brunsbüttels lilla marina som låg precis vid slussen. Det var häftigt att sitta i sittbrunnen och se dessa fullkomligt enorma lastfartyg köra ut från slussen en liten bit framför oss. Vi tog en extra välbehövlig vilodag i Brunsbüttel. Barnen hittade en fin lekplats och vi firade överfarten med glassdesserter och Aperol Spritz.

Den 6e juli gick vi hela kanalen upp till Kiel. Det var fortsatt blåsigt och därför var det skönt att befinna sig inne i så skyddade vatten. Det spöregnade hela dagen. När vi skulle slussa ut från Kielkanalens sista sluss hade vi 10 m/s rakt in i aktern när vi gick in i slussen. Vi drev i 3 knop mot de andra båtarna framför oss trots friläge. Efter full back och aktertamp på plats fick vi stopp på båten. Tänk vad mycket skönare och lättare slussning och manövrering i hamn hade varit i lugnt väder och solsken! Nu var vi ganska trötta på den ständiga blåsten men väderprognoserna gav ingen antydan om att den nordvästliga vinden skulle avta.

Vi gick till en marina i Kiel och letade efter gästplats. Det blåste ordentligt även inne i hamnen och båtarna låg och krängde. Gästplatserna låg med vinden in snett i aktern. Vi lade till vid en av dessa platser och sov den natten gott trots riggarnas vinande konsert.

Nästa dag kastade vi loss och satte kurs mot Marstal, Danmark. Det kändes stort att hala ner den tyska gästflaggan och hissa den danska. Nu började vi verkligen närma oss våra hemmavatten! Vi hade blivit tipsade om hamnen i Marstal (och flera andra danska hamnar) av Maries mamma Kerstin och hennes man Claes-Göran, som själva långseglat mycket i Sverige, Norge och Danmark, samt även längs de frisiska öarna i Holland. Seglingen från Kiel till Marstal var helt fantastisk! Vi hade hela tiden jämn fin vind omkring 11-13 m/s i sidan och seglade med revade segel och lagom krängning. Fördelen med våra skyddade farvatten här hemma är ju att det nästan inte blir någon sjö ens när det blåser en del. Det blir både bekvämare och går snabbare utan någon sjö som bromsar. Vi gjorde konstant 7-8 knop genom vattnet och var framme i vackra Marstal efter 4,5 timmar.

Den nordvästliga vinden fortsatte blåsa och vi lyckades segla vidare norrut på en kryssbog men utan att behöva kryssa. Vi gjorde en dagsetapp till Kerteminde och en dagsetapp till Samsö. Vi tyckte mycket om Samsö och hade en fin eftermiddag och kväll där med bad och krabbfiske. Där träffade vi en härlig svensk-dansk familj med två barn och där föräldrarna var professionella musiker. Båda barnen var äldre än Ingrid och Arvid. Ingrid blev väldigt förtjust i dessa två fina tjejer och njöt av att kunna prata svenska och bli förstådd. Hon pratade nästan oavbrutet om allt från himmel till jord. Vi delade på en flaska Albariñovin i sittbrunnen på kvällen.

Nästa morgon gick vi upp tidigt och satte kurs mot Anholt. Samma nordvästliga vind blåste med ungefär samma styrka. Vi hade solsken och bra segelvind hela vägen till Anholt.

Vi kom fram till Anholt hamn under tidig kväll. Inuti hamnen cirkulerade över tio båtar som försökte hitta en plats. Att det blåste rejält även inuti hamnen gjorde inte tilläggningsmöjligheterna lättare. Alla hade svårt att hitta plats. En båt försöka lägga sig på en mindre bra plats med aktern snett upp mot vinden som sjätte båt långsides, med resultatet att den gled ned och lade sig tvärs en annan båts för. Det ropades högt och man fendrade av så gott man kunde. Marie och jag blev allt mindre sugna på att ge oss in i leken. Vi tittade återigen på vädret och kunde se att den fina segelvinden skulle blåsa hela natten men sedan stilla sig i morgon. Om vi låg kvar skulle vi få en natt i en trång och blåsig hamn och sedan sannolikt behöva gå för motor 55 sjömil upp till Göteborg. Gissa vad vi valde? Nattsegling naturligtvis.

Vi satte kurs mot Göteborgs skärgård. Under senare delen av kvällen mojnade vinden något. Vi hade nu 9-11 m/s kryssbog och fullkomligt forsade fram mot Göteborg. Det var ganska trafikerat mitt i Kattegatt och vi försökte väja utan att tappa allt för mycket höjd. Vid ett par tillfällen hade jag radiokontakt med lastfartygen och stämde av för att undvika missförstånd. Solnedgången var magisk. Vilken underbar nattsegling som fick avsluta vår resa!

Det blev aldrig riktigt mörkt den natten, himlen var svagt blå hela tiden och ett drömskt ljus vilade över Kattegatt. När jag såg det första svenska fyrljuset blev jag så lycklig att tårarna började rinna. Efter alla okända kuster vi seglat förbi och alla fyrljus vi sett – en svensk fyr! Jag har aldrig varit särskilt nationalistisk men i denna stund var jag det. Den svenska västkusten! Den slår faktiskt det mesta! Under senare delen av natten blev vinden allt svagare och vi kunde inte längre hålla höjd.

Vid 03-tiden tvingades vi göra ett slag ut från land i höjd med Kungsbacka. Det var för övrigt det första slaget vi gjorde sedan Kiel trots att vi seglat hela vägen därifrån på en kryssbog. Sedan slog vi igen och seglade vidare i lätt vind med kurs satt mot Halsvik, Styrsö. Marie och jag satt i sittbrunnen och såg den välbekanta skärgården komma allt närmare. Vi njöt av att se Vinga avteckna sig mot morgonhimlen. Nu var vi hemma. Det kändes overkligt.

Vi tog ned seglen och gick stilla för motor sista biten in i viken och sänkte vårt ankare. Från sittbrunnen kunde vi se min pappas hus längst in i viken. Allt var så välkänt, så bekant. Varenda kobbe, varenda skär. Det kändes så rätt. Vi gick och lade oss direkt och fick några få timmars sömn innan barnen vaknade.

Nästa dag sken solen och vinden var helt stilla. Vi satt i sittbrunnen när en segelbåt gled förbi och letade ankarplats. Ingrid ställde sig upp och vinkade och skrek med hög exalterad stämma – “En SVENSK segelbåt! En SVENSK segelbåt!”. Skepparen verkade lite förvånad med vinkade glatt tillbaka. Han måste undrat lite över Ingrids reaktion men han kunde ju omöjligt veta att vi precis kommit hem efter ett års segling i Medelhavet och Europa. Vi förklarade återigen för Ingrid att vi var i Sverige nu, på riktigt. Att från och med nu är de flesta båtar svenska och de flesta barn och vuxna pratar svenska. Det började sjunka in för oss alla fyra att vi var hemma.

På förmiddagen körde vår vän Tomas med familj förbi med deras motorbåt och hälsade oss välkomna hem. De langade över en kyld flaska katalanskt bubbel!

Mitt på dagen fick jag vila en stund medan Marie och barnen gick ut och rodde med jollen. Ingrid har lärt sig ro nu och rodde entusiastiskt hela vägen in mot Halsviksbryggan. I solen på altanen i Sjöstugan sitter mina kusiner Petra och Lisa, Lisas son Fred, samt min farmor Renée. Det blir ett härligt återseende och det bjuds på glass samt diverse godsaker.

58455393141__d823fe59-3ef4-40ec-99b8-986496c10c05

När Marie och barnen rott tillbaka så lyfter vi ankaret och börjar tuffa mot Långedrag. Via sms och sociala medier har vi meddelat familj och vänner att vi ankommer till hemmahamnen GKSS Långedrag klockan 18:30 den 11e juli. Draken är festklädd med flaggspelet hissat i topp och under styrbords spridare sitter gästflaggor från samtliga länder som vi besökt under detta år. De fyller hela linan från spridare till knape. Det är återigen en overklighetskänsla när vi går den vackra och välbekanta sträckan mellan Halsvik och Långedrag, men en lycklig sådan. Vi kör ganska sakta sista biten och lyckas tajma ankomsttiden väl. När vi passerar in vid piren i Långedrag står barnen och Marie på fördäck och spejar. Jag står vid rodret och känner mig väldigt samlad. När vi närmar oss hamnkontoret ser vi massa kära ansikten på bryggan och hör en kör av välkomsthälsningar, rop och busvisslingar. Det tar ungefär en sekund för mig att gå från samlad till rörd med stora tårar som skymmer sikten inför tilläggningen. Vi lyckas i alla fall lägga oss långsides vid servicebryggan och vi kliver iland på göteborgsk mark. Vi stapplar runt bland öppna famnar och får ta emot massa välkomsthälsningar och kärlek från alla som kommit och mött oss. Det är svårt att beskriva hur det kändes. Jag har försökt beskriva många olika saker när jag skrivit vår reseberättelse men här får jag inte riktigt till det. Det var stort. Att se Ingrid och Arvid återförenas med sina kusiner Nathalie, Nova, Nikita, John, Ruben, Paul och Hilding och med sina bästisar Lara och Nore var så fint! Arvid blev först väldigt blyg när vi lagt till och vi möttes av all familj och vänner, men efter en stund hade han vant sig och sprang omkring och busade med kusinerna. Ingrid och Lara började leka direkt som om vi inte alls hade varit borta ett år utan snarare en vecka.

Familjen hade ordnat mat och dryck som dukades upp på picknickbord i kvällssolen. Vi umgicks och pratade medan folk successivt droppade av hemåt. Det var ett otroligt fint välkomnande som vi alltid kommer minnas.

img_1723img_1724img_1725-1img_1726-1

Konklusion: Det går inte riktigt att sammanfatta denna resa. Men eftersom jag är naturvetenskapligt lagd kan jag i alla fall presentera några fakta. Vi var borta i nästan exakt 1 år (minus 4 dagar). Vi har besökt följande länder/platser/regioner med varierande självbestämmande: Danmark, England, Spanien, Portugal, Katalonien, Balearerna, Gibraltar, Galicien, Frankrike, Guernsey, Belgien, Holland och Tyskland. Vi har seglat 5600 sjömil under det här året. Vi har spenderat i princip all vaken tid med Ingrid och Arvid, vilket är ett annat universum jämfört med vardagen. Marie och jag känner hur otroligt värdefullt det har varit. Relationerna med barnen har vuxit sig ännu starkare och blivit ännu tryggare. Det är värt allt.

Nu upphör denna blogg att vara aktiv. Inläggen finns kvar tills vidare. Kanske skriver jag igen om vi gör någon längre semestersegling.

Jag vill avsluta med att tacka alla som följt bloggen! Det känns så fint att veta att “ni därhemma” har följt oss och brytt er om hur vi haft det! Tack också för alla uppmuntrande kommentarer både här och på sociala medier!

Nu ska vi snart flytta tillbaka till lägenheten och kasta oss rakt in i vardagen. Och som man säger på radion – KLART SLUT!

9 Replies to “Nordsjön och det sista kapitlet”

  1. Varenda blogginlägg har varit ren njutning att läsa. Det känns ledsamt att detta inlägget var det sista från er stora resa. Men det känns naturligtvis skönare att ni är hemma igen. Jag är så jäkla stolt över er och jag älskar er så mycket. ❤️

  2. Klockan är 03.50 och jag ligger här med tårar i ögonen efter att ha läst ert sista blogginlägg. Mäktigt och rörande! Ni har alla fyra blivit riktiga sailors. Jag minns när jag var liten och min pappa Bergil hade seglat Skaw Race, en distans på 360 Nm, vilket då lät ofattbart långt. Ni har seglat 5600 Nm….. Grymt! Vilken ackumulerad erfarenhet som ryms i det! Välkomna hem mina fyra älsklingar!
    Moffa Matsch

  3. Tack tack tack för att ni är väl hemma igen! Och tack Malin för att vi fått följa ert Drakens äventyr via din fantastiskt välskrivna blogg. Så mycket hårresande spänning (lycka dock få till sig först med facit i hand) och härlig gemenskap på färden. Därtill alla fina bilder ni bjudit på! Varm kram alla fyra🥰

  4. Stort grattis till den otroligt häftiga resa ni gjort tillsammans. Tänk vad mycket ni upplevt, en tid helt skild från vardagen hemma.
    Som vanligt ett fint skrivet blogginlägg.

    Lycka till med återgången till livet på land.

    Många kramar från oss på Pegasus

  5. Ja, du… det var inte många torra ögon där på långedrags hamn när ni kom… så stort att få följa er resa och sån glädje o lycka att ni äntligen är tillbaka. Vår vardag får åter en bartosarnas guldkant 😘

  6. Och blev jag glatt förvånad när jag, på väg till en fika med min 90-åriga mor på Seglarkrogen”, möttes av 2 Lars-Erik-tjoande M&M:s :):):)

  7. Det känns overkligt att ni är hemma. Den vana jag hade varje morgon när jag vaknade att titta på kartan och följa är har upphört! Men ofantligt glädje över att ni är hemma och välbevarade är mäktigt ! Den sista bloggen är spännande och väl skrivit som alla de andra men känslan är obeskrivligt. Tårarna rinner och man känner i bröstet hur mycket man har saknat er. Nu ser jag fram emot att finnas för er i eran nya liv! Välkomna min kära familj!

  8. Härligt att ni är hemma oskadda! Det var en kul överraskning när Marie, Ingrid och Arvid kom roende i Hallsvik. Jag såg dem på långt. Jag är lättad att ni är hemma oskadda men ännu mer lättad är nog farmor Renee som följt er segling i detalj. Jag hoppas ni hinner med att umgås en del med henne innan vardagen rullar på för fullt. Kram Petra!

Leave a Reply