Biscaya och vägen hem

Våren har varit blåsig. Vädret har ofta varit instabilt och bjudit på en del överraskningar. Vi låg nu i La Coruña tillsammans med våra vänner på Amola och väntade på ett väderfönster som skulle låta oss segla över till andra sidan på ett säkert sätt. Allt annat än mycket hårt väder eller stor andel motvind var godkänt.

En ordentlig storm skulle passera Biscaya och dra vidare åt nordost. Efter stormen kunde vi se några dagar med hyfsade vindförhållanden innan nästa oväder förväntades dra in och orsaka hård motvind i och söder om engelska kanalen. Vi räknade ut att vi behövde kasta loss i nära anslutning efter stormen på Biscaya om vi skulle hinna över bukten innan motvinden slog till.

fullsizeoutput_5434

Sagt och gjort. Vi kastade loss sen eftermiddag fredagen den 7e juni. Det blåste ordentligt även inne i hamnen och första hindret att ta sig förbi var att överhuvudtaget ta sig ut från platsen med hård vind snett in mot aktern, utan att driva in i grannbåtarna. Vi lyckades med detta och tuffade ut mot La Coruñas stora vågbrytare. Vi gick upp i vind och hissade segel när vi fortfarande var innanför vågbrytarna, maxrevat storsegel och ordentligt revat försegel. När vi passerade ut möttes vi direkt av mäktig sjö. Vi tvingades segla bidevind de första timmarna ut från kusten innan vi kunde sätta kurs mot Brest.  Vi hade sjön in snett framifrån och vågorna var höga, branta och upprörda. Medelvåghöjden var över 3 meter och vissa vågor var sannolikt omkring 5 meter. Det blåste friskt och det kom vindbyar på 12-14 m/s som orsakade kraftig krängning trots den lilla segelkostymen. Vågorna bröt över däck och rörelserna i båten var extrema. Draken fick fin fart i vinden med den minst sagt lilla segelkostymen, och tog därmed vågorna på ett bra sätt. Tänk att en relativt liten segelbåt kan segla så fint dikt bidevind i hård byig vind och i denna typ av höga och upprörda sjö. Vilken förbaskat bra båt vi har! Vi såg Amola segla en bit bort och häpnade över hur båten rörde sig i sjön. På väg ut över en vågtopp såg man en stor del av Amolas undervattenkropp, sedan kraschade skrovet ned i vågdalen och ett kort ögonblick såg vi bara Amolas mast, innan det snabbt var dags för nästa branta våg. Det såg förmodligen likadant ut om man såg Draken utifrån. Sammantaget var detta nog det tuffaste väder vi varit med om än så länge under denna resa. Första lättnaden kom efter ett par timmar när vi kommit en bit ut från kusten och kunde falla av mot Brest. Det blev behagligare att få både vinden och sjön lite mer från sidan. Det var skönt med lite slack i skoten och mindre krängning. Under resten av kvällen blev förhållandena något bättre för varje timme som gick, lite mindre vind och lite snällare sjö. Vi visste att vädret skulle utvecklas till det bättre, annars hade vi aldrig gett oss ut i detta. Den sjön som stormen lämnat efter sig var hög, krabb och orolig. Hela besättningen kände av sjösjuka, i mer eller mindre utsträckning. Barnen blev ordentligt sjösjuka trots sjösjukeplåster. Jag kände av sjösjuka också. Jag har inte varit sjösjuk någon gång tidigare under resan, och är ofta den som sköter sysslorna inne i båten när det är jobbig sjö. Men nu kände jag av det i den oregelbundna och oroliga sjön. När det inte blåste lika hårt längre blev rörelserna i båten minst lika jobbiga. Framåt morgonen dog vinden helt och vi fick starta motorn. Inte förrän framåt kvällen nästa dag blev sjön lugnare och planade ut till behagliga atlantdyningar.

Ett nytt litet problem hade uppenbarat sig på S/Y Draken af Göteborg. Vattnet från vattentanken, som utgjorde vårt dricksvatten, var fullt med små svarta flagor och smakade mögel. Detta var en ganska problematisk situation för oss eftersom vi hade tre dygn framför oss till havs. Vi brukar alltid dricka vattnet från vår vattentank både i hamn och på överfarter, och klara oss bra med det. Nu hade vi således fått problem. Mögelsmaken hjälpte inte de i besättningen som fortfarande var lite sjösjuka. Det var oklart vad som hänt. Vi hade druckit vattnet i La Coruña under vistelsen där och det hade smakat bra. Vi hade fyllt på direkt före avfärd. Vad kom nu alla dessa små svarta flagor ifrån? En teori är att de kraftiga rörelserna i båten vi upplevde de första 12 timmarna hade skakat loss beläggningar inne tank och slangar som kanske funnits en längre tid. Det var nog det mest troliga. Vi började direkt att filtrera allt dricksvattnet genom ett kaffefilter, och därefter koka vattnet. Det smakade något bättre och vi kunde hanka oss fram på detta sätt tills vi var i hamn. Jag diskuterade via satellittelefon med min farbror Leif och hans fru Gydia som haft segelbåt och seglat hela livet. De gav tips på flera produkter man kunde använda för rengöring av tanken när vi kommit i hamn.

Trots en tuff start och mögligt vatten var humöret gott ombord. Ingrid och Arvid är helt fantastiska. När vi är tillsammans på längre överseglingar infinner sig ofta en känsla av lugn och mycket stark gemenskap. Barnen är påhittiga och dagarna går snabbt. När de är sjösjuka bränner det dåliga samvetet i mig över att vi utsätter dem för dessa extrema förhållanden. Och de klagar aldrig. De ifrågasätter aldrig att vi gör detta. Deras bergfasta förtroende är förpliktigande, när de går och lägger sig för att sova i över 3 meter höga vågor och bara räknar med att Draken kommer seglas på ett säkert sätt under natten av Mammorna. De är tuffa, tåliga, positiva och uthålliga, och de inspirerar oss i sin ljusa och problemfria syn på tillvaron. Bättre smågastar är svårt att tänka sig.

IMG_7511

Den tuffa seglingen initialt hade ersatts av en period med lätta vindar och motorsegling. Vi gjorde god fart när vi stöttade med maskin. Sjösjukan hade gått över, vädret var vackert och vi var ute på äventyr. Vi hade lämnat Spanien bakom oss, där vi levt länge under en väldigt speciell period av livet som vi alltid kommer minnas. Snart var vi i Frankrike, och det var inte längre lika långt hem. Biscayaöverfart på cirka tre dygn är en lagom tid för att ställa om mentalt. Så småningom kom segelvinden igen och vi forsade fram i slör mot vårt mål. En frontpassage med svarta moln, regn och starka vindbyar hann ikapp oss sista kvällen, och vi fick kasta oss över och reva seglen. Undertecknad blev helt dränkt av regn under en kort stund. När det var revat och klart minskade vinden till behagliga 6 m/s igen och vi fick slå ut reven igen. En vacker regnbåge uppenbarade sig mot horisonten.

IMG_7517

Vi hade som vanligt regelbunden radiokontakt med Amola, som höll jämt tempo med oss. Tillsammans diskuterade vi läget under sista kvällen. Vi hade hållt bättre fart än vi hoppats på och det såg ut som att vi skulle hinna runda Bretagne och segla in i engelska kanalen innan den förväntade motvinden slog till. Vi bestämde oss för att inte gå in mot Brest utan fortsatte genom natten förbi ön Oessant och seglade vidare in i engelska kanalen.

Mitt på dagen var vi framme vid franska Roscoff, som blev vårt mål. Vi angjorde marinan via en vacker liten kanal mellan Ile-de-Batz och fastlandet, en fin avslutning på överseglingen. Draken och Amola anlände nästan samtidigt efter cirka tre dygn på havet tillsammans, och vi fick ligga bredvid varandra i marinan. När jag steg iland vid bryggan kände jag en stark känsla av glädje, lättnad och en viss stolthet. Vi hade klarat överfarten fint och var nu en god bit in i engelska kanalen. Jag kände också en stark gemenskap med Amola som på alla sätt delat resan med oss. Både planering och genomförande hade vi gjort tillsammans. Redan på eftermiddagen blåste det upp med kraftiga nordliga vindar i hela engelska kanalen. Vår tajming hade faktiskt varit perfekt. Vi delade en flaska Cava med Amola och sov sedan väldigt gott den natten.

fullsizeoutput_5441

Vi vilade upp oss lite i Roscoff och bunkrade mat. Jag köpte ett medel till vattentanken och behandlade den. Resultatet blev bra och vi kunde fortsätta dricka vattnet från vår tank.

Efter några dagar lämnade vi Roscoff tillsammans med Amola en eftermiddag och seglade över natt till kanalön Guernsey. Det var en lugn och vacker natt. Med hjälp av kraftig medström angjorde vi St. Peter Port i gryningen i 5-6 knop trots mycket lätt vind.

fullsizeoutput_54d7IMG_7540fullsizeoutput_54d8IMG_7536

Staden var vacker i gryningsljuset. Det är något speciellt att komma via havet i egen båt till alla de vackra platser vi får se. Det hade nog inte varit samma sak att resa hit på annat sätt. Man kommer in i Victoria Marina i ett tidsintervall motsvarande tre timmar före och tre timmar efter tiden för högvatten. Planen stämde och vi kunde passera rakt in och förtöja i den inre hamnbassängen. Senare på dagen hade det inte varit möjligt.

IMG_7551

Guernsey var ett spännande ställe att vara på. Det påminde naturligtvis om England, men ändå inte. En del företeelser och byggnader kändes oerhört brittiska, andra inte alls. Det var ändå tydligt att detta var något annat, något eget. Människorna på Guernsey var påtagligt välklädda, trevliga och vänliga. Det var lätt att vara en småbarnsfamilj på Guernsey. Människor var toleranta och avspända kring de ljud och allmänna rabalder som finns kring ett gäng med fyra små svenska barn. Precis som när vi var i Gibraltar blev jag sugen på att lära mig mer om historien och politiken kring Guernsey och de andra kanalöarna.

IMG_7543

För att segla vidare från Guernsey österut är man tvungen att planera väldigt noga när man ska avgå. Tidvattenströmmarna kring ön Alderney är mycket starka och utgör legendariska vatten för seglare. Vi läste in oss på Reeds Nautical Almanac och lämnade St. Peter Port mitt på dagen med målet att ta oss mot Cherbourg. Den utlovade medvinden var svagare än förväntat och vi fick såsmåningom rulla in seglen och köra för motor för att hinna med distansen innan de mycket kraftiga motströmmarna kom. Det var en fin dag och ett gäng ovanligt stora delfiner gjorde oss sällskap en bit. Vi kom så småningom till det område med starkast strömmar, och där strömmarna också möts på ett omstörtande sätt.  Vi hade kraftig medström och gjorde 10-11 knop över grund. Det var som att köra omkring en stormkokande kittel. Havet virvlade och frustade omkring oss och med så kraftiga strömmar var man tvungen att vara mycket koncentrerad för att försöka hålla kurs. Den faktiska kursen varierade väldigt mycket hela tiden beroende på vilket stråk av strömmar man för tillfället var inne i. Trots lugnt väder och medström var upplevelsen lite obehaglig. Ibland tappade båten helt styrfart i det upprörda vattnet, och strömmarna påverkade båtens kurs på ett kusligt och påtagligt sätt. Det var en lättnad när vi rundade Frankrikes udde vid Cherbourg och havet lugnade sig. Vi konstaterade att vi inte hade velat segla denna sträcka i hårt väder. Och att segla denna sträcka i motström hade varit helt omöjligt. Planering är således fundamental.

Vi närmade oss nu Cherbourg. Marie och jag satt i sittbrunnen och studerade väderprognoser för kommande dagar. Vi såg en möjlighet att segla rakt över bukten till Boulogne-sur-Mer i hyfsad medvind och hinna fram före det skulle blåsa lite väl mycket ett par dagar.

IMG_7560

Efter en flytande konferens med Amola utanför Cherbourg satte båda båtarna kurs mot Boulogne-sur-Mer. Kursen var inte helt rak utan fick respektera den extremt vältrafikerade TSS (traffic separation scheme) som löper genom engelska kanalen. Överfarten var lugn och bekväm. Utan den välbekanta atlantdyningen var rörelserna i båten betydligt mildare. När vi närmade oss Boulogne-sur-Mer nästa dag var klockan över elva på kvällen och det hade hunnit bli mörkt. Några minuter innan vi påbörjade inseglingen mot hamnen hade jag precis beklagat mig över att det periodvis hade blåst för lite på denna överfart. När vi nu närmade oss Boulogne-sur-Mer började det blåsa upp. Rejält. Vi hade vinden med oss, och den ökade och ökade och ökade. När vi närmade oss vågbrytarna var det beckmörkt ute och det blåste över 13 m/s. Men det var inte det värsta. Det var strömmen. Det var så strömt vid hamninloppet att jag fick styra cirka 90 grader högre upp mot vinden än vad den faktiska kursen blev. Vi gled alltså sidledes som på en skridskobana. Den kraftiga vinden hade samma riktning som strömmen och förvärrade situationen ytterligare. Boulogne-sur-Mers ena vågbrytare ser ut som en gammal hög stenborg och högst upp är ett fyrljus placerat. Ljuset svepte mardrömslikt över oss, vinden ven och vi gled sidledes med riktning mot inloppet mellan vågbrytarna. Inloppet var nedströms och för att komma dit var jag tvungen att styra rakt mot den höga borgliknande vågbrytaren som man kunde ana i mörkret och mot fyren. Det såg väldigt obehagligt ut. Det kändes inte bra alls. Vi var en hårsmån från att avbryta inseglingen och falla av utåt havet igen. Oavsett om det skulle fortsatta att blåsa upp därute så skulle vi kunna hantera det. Att lyckas sikta in båten mellan två vågbrytare i mörker och kraftig ström däremot kändes potentiellt riskfyllt. Nu hade vi kommit så nära den höga vågbrytaren att det var väldigt obehagligt att fortsätta styra på den. Jag såg dock att kursen var rätt, vi var på väg in mellan vågbrytarna. Med stor lättnad och med god marginal åt båda hållen gled vi in mellan vågbrytarna. Nu besvärades vi inte längre av den kraftiga strömmen men det blåste lika hårt inne i den enorma hamnen. Marinan längst inne i hamnen svarade inte på VHF-radion såhär sent visade det sig. På vinst och förlust följde vi en hyfsat upplyst smal kanal mot innerhamnen. Även detta kändes lite lurigt i den hårda vinden. Väl i innerhamnen var det mer skyddat och vi kunde hitta en ledig plats och lägga till utan några problem. Vi var oerhört lättade att allt hade gått bra. Vi såg på AISen att Amola började sin insegling mot hamnen också och vi ropade upp dem på radion för att varna för den kraftiga strömmen i samband med angöringen. Marie och jag som var klarvakna efter adrenalinkicken delade på en öl och lite chips. Arvid hade vaknat till och satt uppe en liten stund med oss och myste. Stormlyktan var tänd, det var efter midnatt och vi låg tryggt i hamn. Så småningom gled Amola in och förtöjde bredvid oss.

Vi vilade en dag i Boulogne-sur-Mer. Skillnaden mellan lågvatten och högvatten var imponerande.

IMG_7566

Vi kastade sedan loss och seglade en kort etapp till Calais, där Marie kunde ta färjan till Dover och hälsa på en av sina närmaste vänner som bor i London. Vi skiljdes därför tillfälligt från Amola som seglade vidare över natt upp till Holland. Barnen och jag spenderade en fin dag i Calais medan Marie var i London. Calais var lugnt och vackert. Det mesta fanns inom gångavstånd inklusive en fin park. Huvudattraktionen var dock ett gäng vattenfontäner som man kunde springa igenom och svalka sig i värmen.

IMG_7579IMG_7586IMG_7589IMG_7584IMG_7585

IMG_7596.jpgIMG_7598.jpgIMG_7599.jpg

När Marie kommit tillbaka från London seglade vi en rejäl etapp upp till Zeebrugge i Belgien, en stor industrihamn som var tungt trafikerad med lastfartyg. Vi ankom i skymningen och vi lyckades hitta en ledig plats inne i marinan. Vi sov gott den natten och startade sedan tidigt nästa morgon. Det blåste nu hård och byig medvind och vi seglade med revade segel upp till Vlissingen i Holland, som utgjorde ingången till Hollands kanaler.

Vi hade från början inte planerat att gå kanaler under vår långsegling. Vi har inte tagit något kanalintyg och inte förberett oss på annat sätt. Tanken var att vi skulle segla mycket på öppet hav och göra flera längre etapper och överseglingar, vilket vi kanske är bäst på. Vi blev dock sugna på att hänga på kanalexperterna på Amola, som gått kanalvägen hela vägen till Medelhavet i fjol. I Holland finns en rutt som kallas Standing Mast Route, som möjliggör att man passerar nästan hela Holland genom kanalerna med masten på. Amola skulle gå den vägen och vi bestämde oss för att hänga på. Dels för att göra något annorlunda jämfört med all segling på öppet hav, och dels för att det är så trevligt att ha följe med våra vänner på Amola. Vi träffade ett par erfarna Holländska seglare i Roscoff som bekräftade det vi tidigare hört, nämligen att man inte ska behöva kanalintyg i Holland om man framför en båt i vår längd och hastighet (holländska myndigheten rijkswaterstaat har senare bekräftat detta).

Vi slussade således in i Vlissingen. Marie och jag har seglat många sjömil tillsammans men inte slussat särskilt mycket. De slussar in och ut ur hamnar i England var mycket välordnade med väl underhållna flytbryggor man lugnt kunde förtöja vid under slussningen. Nu kom vi in i en stor sluss vars betongväggar var täckta med sylvassa utstickande musslor. Först såg vi inte var vi kunde förtöja. Hejdå Drakens fina blanka skrovsidor tänkte jag. Vi har kommit in i en båtmördarmaskin. Det blåste faktiskt en hel del även inne i slussen vilket inte gjorde saken bättre. I sista stund såg vi dock några infällda knapar i betongväggarna där vi kunde lägga tamparna. Vi upptäckte förstås under slussningen att vi var tvungna att successivt flytta förtöjningarna uppåt. Nåväl, det gick bra och vi hade klarat vår första sluss. Vår första dag inne i kanalerna var härlig.      Vi körde mellan åkrar och blomsterängar. Det var längesen vi kände doften av mark, skog och gräs. Jag blev smått euforisk när vinden silade genom en björklund vi körde förbi och det rasslade helt fantastiskt i löven. Nog har man saknat inlandet lite grand ändå.

Vi blev snart varse att det inte var långt mellan broarna som skulle passeras, och ibland fick man förtöja och vänta en stund, alternativt ligga still i vattnet och vänta. Man får mycket träning på att utöva denna konst utan att börja driva okontrollerat. Man kan inte ha för bråttom i kanaler. Efter många broar och några slussar till kom vi upp till sjön Veerse Meer, där vi förtöjde långsides utanpå Amola. Nu var vi återförenade igen.

Nästa dag gick vi upp till den historiska staden Willemstad, vars vallgravar bilder ett säreget stjärnmönster från ovan. Här låg vi och firade midsommar ihop med Amola. Det blev grillparty och häng i Amolas sittbrunn.

IMG_7632fullsizeoutput_54c1

Alex och Rasmus guidade oss skickligt vidare i kanalerna.

Vi besökte flera fina hamnar längs vägen. Dordrecht är Hollands äldsta stad och vi tyckte mycket om de gamla charmiga husfasaderna, de små torgen och kanalsystemet som löpte genom innerstaden likt ett nätverk av vattenvägar.

IMG_7650IMG_7665IMG_7666IMG_7649.jpgIMG_7652.jpgIMG_7656.jpgIMG_7653.jpg

Vi besökte även staden Gouda, där man slussade in och förtöjde mitt i stadens centrala kanaler. När vi skulle lägga till här stod Rasmus och Alex på kajen beredda att hjälpa till. Jag såg en perfekt stor och ledig skuggplats framför dem och körde målmedvetet ditåt. “Se upp för trädet”, varnade Alex. Detta var en berättigad varning och jag omdirigerade till annan plats. Här i kanalerna måste man ha koll på utstickande träd när man lägger till, tillsammans med allt det vanliga såsom vind, ström osv.

IMG_7675

Vi körde förbi så många hus med förtöjningsplats för egen båt i trädgården. Det är verkligen tydligt att kanalerna historiskt sett varit en viktig och levande del av samhället.

IMG_7681IMG_7684IMG_7687.jpgIMG_7692

Under vår kanalresa drabbades en stor del av Europa av en fruktansvärd värmebölja. Ett par dagar stod vinden fullständigt still samtidigt som vi hade långt över 30 grader utomhus. En kväll i Dordrecht var särskilt jobbig. Barnen kunde inte komma till ro och låg ock svettades. Jag tittade på termometern kl 23 på kvällen och den visade då 36 grader ute och 31 grader inne i båten. Det blev inte mycket sömn den natten.

Lite självkritik. Vi har varit dåligt förberedda på extremtemperaturer denna resa.  Vi har mest fokuserat förberedelserna innan vi åkte på själva seglingen, navigation och säkerhetsutrustning. Såhär i efterhand har vi verkligen saknat en bimini som skulle skänka välbehövlig skugga i sittbrunnen. Ett par fläktar hade inte heller varit fel. Å andra sidan lämnade vi våra otroligt varma flytoveraller hemma, eftersom vi tänkte att vi skulle spendera ett helt år i sommarliknande klimat. På alla nattseglingar vi har gjort både i år och i fjol har vi dock ibland frusit ordentlig trots mycket varma ylleplagg, mössa, vantar och sjöställ. Det kan bli riktigt kallt på nätterna ute till havs, särskilt när det blåser hårt och regnar. De där flytoverallerna hade varit perfekta. Tips till de som funderar på att göra något liknande.

IMG_7678

Vi fortsatte upp till Amsterdam och lade oss på vänt vid sista slussen in mot stadskärnan. För att inte trafiken i Amsterdam skall störas av ideliga broöppningar har man ett system för fritidsbåtar. På natten avgår en konvoj av båtar i båda riktningar, och broarna öppnas successivt tills man nått andra sidan. På väntbryggan låg många internationella båtar men den båt som drog mest uppmärksamhet till sig var en holländsk liten orange segelbåt. Musiken strömmade från sittbrunnen, det dansades, röktes både det ena och det andra, samt dracks en hel del. När båtkonvojen avgick 23:50 undrade vi lite hur det skulle gå för holländarna. De tog omedelbart täten och ledde sedan skickligt konvojen genom staden i lagom tempo. Kaptenen verkade ha bra koll på läget. Det var en otrolig upplevelse att åka in i Amsterdam nattetid i egen båt. Det låg husbåtar överallt och många fina hus hade sina fönster ut mot kanalen där vi gick. Vi var så nära husen att man kunde se rakt in i de upplysta hemmen, se vilka tavlor de hade på väggarna. Folk cyklade längs med kanalerna och vi passerade flera uteserveringar och klubbar. Nattluften var ljummen och cannabisångorna från den holländska båten framför oss bidrog till atmosfären. Efter sista bron hittade vi en plats att ligga vid, och sov till nästa morgon.

Vi gick upp tidigt och slussade ut från Amsterdam. Vi gick sedan ända upp till badorten Lemmer, där vi fick platser mitt inne i stadskärnan. Här tog vi en välbehövlig vilodag och hängde på stranden. Vattnet i de holländska sjöarna och kanalerna är lite varmare än havet, vilket passar mig perfekt.

Vi fortsatte från Lemmer upp till den gamla staden Dokkum, vars stadskärna genomkorsas av många små kanaler. Det är roligt att man får komma till sådana här ställen som vi sannolikt aldrig hade besökt annars.

img_7780.jpg

Nu ligger vi i Dokkum och planerar hur och när vi ska segla ut från kanalerna, via Cuxhaven, Kielkanalen och hem. Det kommer bli det sista kapitlet på den här resan. Både vi och barnen börjar förbereda oss mentalt på att vi snart är hemma i Göteborg. Vi saknar familj, vänner, grannar, kollegor, jobb, lägenhet, Majorna, gitarrer, pianot, spårvagnar, badkar, kylskåp, leverpastej, våra cyklar, kakelugnen och vardagens rytm. Draken, som varit vårt hem i över två år,  kommer stå på land på Tångudden i vinter och få lite extra omvårdnad. Det blir en stor omställning på alla sätt att komma hem. Vi är redo.

 

8 Replies to “Biscaya och vägen hem”

  1. Ni är redo och jag med! Ni är verkligen efterlängtade! Jag kommer att stå på kajen och ta emot er. Blir rörd och nästan tårögd när jag läser och inser vilka unika upplevelser ni fått. Ni har varit borta ett år och det kommer ta lång tid att smälta allt det här. Kram Moffa Match

  2. Ni är så välkomna hem!! Det är spännande och underbart att få följa er resa! Du skriver på ett fantastiskt vis, så levande och härligt!!! Ser fram emot det sista inlägget! Kram

  3. Vilken läsning!!! Det blev toa besök i mellan åt!!! Så spännande liv ni har levt …. så väl skrivit och berättat! nu ser jag fram emot att se er segla in i Göteborgs hamn och krama er länge!

  4. Härlig läsning! Stort grattis till så väl genomförd segling över dessa stora och ibland vilda vatten. Välkomna hem!

  5. Känns nästan overkligt att ni är så nära så nära! Längtar så mycket efter er och hoppas verkligen vi kan möta er vid kajen när ni kommer fram!!
    Massa kärlek o lycka till på sista biten av färden. Ni är sååå efterlängtade här i Majorna!!!

Leave a Reply