Svenska barnbåtar och portugisiska ambulanser

Jag vill börja med att tacka för all positiv respons jag fått efter förra blogginlägget, Femtio nyanser av rött. Min mor önskade sig nu ett blogginlägg med total avsaknad av dramatik. Gärna en berättelse om stiltje, där vi behövt hoppa i och putta båten framåt. Tyvärr har jag inte kunnat gå henne tillmötes. Nu fortsätter berättelsen där den slutade, i Cascais.

Portugals förhärskande nordanvind blåste outtröttligt och starkt dag efter dag. Det är verkligen fascinerande hur blåsig våren härnere är detta år. Vi var inte jättesugna på att ge oss ut och kryssa i motvind och 3-4 m höga atlantvågor, utan vi väntade på ett bättre väderfönster. Under tiden umgicks vi med våra vänner på S/Y Amola. En dag tog vi tåget in till Lissabon, en charmig och avslappnad stad som vi tyckte mycket om.

Vi fick också fixat lite med båten. Jag lagade den läckande vakuumventilen till motorn. Det visade sig att den lilla ventilen inuti inte var tät. Jag bytte till en ny och skickade en tacksam tanke till Drakens föregående ägare som lämnat kvar en extra ventil i reserv.

Jag fick också levererat en ny kontrollenhet till autopiloten. Den gamla hade blivit skadad pga vattenintrång under våra tuffare seglingar senaste veckorna. Jag installerade och konfigurerade den nya kontrollenheten.

Så kom äntligen ett litet väderfönster. Nordanvinden gjorde ett kort uppehåll en natt för att ersättas med lätt sidvind från land. Vi avgick kl 23 tillsammans med Amola. Portugals kust är ett minfält av fiskeredskap och motorgång nattetid är därför förknippat med oro och ett ständigt stirrande framför båten för att undvika att köra på något nät som kan fastna i propellern. Som tur var lyste månen starkt denna natt och underlättade sikten. Ett stort gäng delfiner simmade med oss en lång stund. Ett par gånger misstog vi en delfin för ett fiskeredskap. Vi kände oss lättade när det kom lite vind så vi kunde börja segla. Vi hissade fulla segel och gled iväg. Vinden tilltog och det var underbar segling. Vi stämde av med Amola på VHF-radion, och de var också supernöjda med härlig segling och god fart. Farten ökade ännu mera. Men vänta nu, vi gör 7-8 knop med vinden in från sidan. Det blåser en del nu. Jag slog av autopiloten och kände på rodret. Båten var lovgirig och tung på rodret. Vi har för mycket segel hann jag tänka. Relativt plötsligt ökade vinden ytterligare, och nu var det rejält. Vi kraschade fram i mörkret och det var svårt att hålla båten på kurs. Jag knackade uppfodrande på fönstret till akterkojen där Marie låg. Jag släppte omedelbart ut bommen för att ta kraften ur storseglet men båten ville hela tiden lova upp mot vinden ändå. Jag fick använda all kraft jag hade på rodret och vi krängde kraftigt. Jag föll av och började segla med vinden, och vi fullständigt forsade fram. Att släppa rodret nu och sätta på autopiloten för att reva kändes inte säkert, krafterna på rodret var stora och det kändes bättre att handstyra. Jag ropade och bad Marie skynda sig ut. VI MÅSTE REVA NU! Marie öppnar luckan och flyger upp i sittbrunnen. Jag fortsätter att styra båten med vinden och Marie rullar snabbt in en stor del av förseglet samt tar två rev i storseglet. Nu hade vi anpassat segelytan till hårdvindssegling, nästa steg vore att helt ta ned storseglet. Skillnaden mellan för mycket segel och adekvat revade segel är enorm. Nu seglar Draken så fint, med lagom kräng och lätt på rodret gör vi konsekvent över 6 knop. Vår båt seglar så bra, om vi inte missköter segelföringen och låter henne gå med alldeles för stor kostym. Puh! Svetten rinner efter denna lilla nattliga adrenalinkick. Kustremsan vi seglar utanför domineras av höga berg. Vinden kommer från land och är uppenbart lynnig. Kanske var det fallvindar från de där bergen som anföll oss så aggressivt och plötsligt. Vi seglar vidare och pustar ut. Vinden avtar successivt. Jag ropar upp Amola på radion, och de har haft en nästan identisk upplevelse och är lika svettiga som vi. Mitt i natten på Atlanten, utanför en okänd kust och med vinden som viner i öronen betyder den där gemenskapen mycket. Även om vi egentligen inte hjälper varandra handgripligen så är det en stor tröst att ha sällskap därute. Vi är inte ensamma, vi har varandra. Det är ovärderligt.

Vi ankommer till vackra Peniche i morgonljuset. Vi häpnar över hur många bojar med fiskeredskap man tillåts anlägga precis utanför en relativt stor hamn. Det är ett veritabelt minfält, och vi är tacksamma för den sikten som dagsljuset ger. Längst ut på gästbryggan ligger en stor svensk motorbåt. Pelle tar emot våra förtöjningslinor och hälsar glatt. Efter att Amola förtöjt strax efter oss ligger vi nu tre svenska båtar på rad. Peniche ligger majestätiskt på en smal udde som skjuter ut från Portugals kust. Det gamla samhället är mysigt och genuint. Tyvärr så ligger hamnens gästplatser längst ut mot hamninloppet och är utsatta för mycket svall från förbipasserande båtar. Vi ligger endast kvar en natt i Peniche och morgonen därpå kastar vi loss och seglar norrut mot det legendariska surfparadiset Nazaré.

Nazaré är känt för de höga vågor som bildas precis norr om samhället. Att det bildas så stora vågor just här tror man beror på havsbottnens beskaffenhet. Det finns en djup ravin som löper in mot Nazaré och sannolikt bidrar den till att vågornas energi tunneleras ihop mot en smal punkt norr om ravinen. När det sedan börjar grunda upp bryter vågorna med stor kraft. Även en ganska lugn dag kan man se stora vågor vid udden norr om Nazaré. Trots de magnifika vågorna är Nazarés hamn mycket väl skyddad. Den som konstruerat hamnen har verkligen tänkt till och oavsett hur vågorna bryter mot stranden och vågbrytarna så ligger man lugnt och fint i innerhamnen hos Clube Naval da Nazaré.

Det är väldigt lätt att tycka om Nazaré med sina breda och vita stränder, mysiga gränder och avslappnade invånare. Vi stannade i Nazaré i nästan två veckor. Vi låg förtöjda sida vid sida med Amola och dagarna flöt lätt på med utflykter till byn, till udden i norr där vågorna bryter som mest och till öde stränder i söder. Nordanvinden fortsatte outtröttligt att blåsa och ett par oväder med kraftiga vindar och häftigt regn passerade under vår tid i Nazaré.

Så småningom såg vi ett väderfönster på några dagar där vi med hjälp fördelaktiga vindar skulle kunna ta oss en bra bit norrut. Amola väntade på reservdelar till båten och skulle komma efter oss så fort de fått leveransen. Sista dagen före vi tänkte kasta loss åt vi lunch tillsammans allihopa. Efter maten står Rasmus och jag i sittbrunnen och pratar om targabågen. De funderar på att skaffa en targabåge, och vi diskuterar olika fördelar med en sådan. En stor fördel med vår targabåge är att den är så stabil och bra att hålla sig i vid hårt väder till havs berättar jag engagerat. För att ytterligare understryka detta faktum kliver jag impulsivt upp i targabågen och skakar lite i den för att visa hur robust den är. Det känns som en mjuk fjäder plötsligt borstar mig i pannan. Jag tittar ned i vattnet och ser ett fint regn av tusentals små röda droppar som faller ned och bryter ytan, som en lätt dusch. Det rinner något varmt i ansiktet. Jag kliver ned i sittbrunnen och ser hur det bildas en pöl med blod på teakdäcket. Nu börjar det också göra rejält ont och jag trycker händerna mot pannan för att komprimera blödningen. Sedan händer flera saker samtidigt. Jag får hjälp med papper att trycka mot såret. Alex ser till att barnen stannar nere i båten och slipper se blodbadet. Rasmus springer till hamnkontoret och ordnar en taxi. Marie packar ihop EU-kortet för sjukvård och passet. Marie och jag sätter oss i taxin och åker till en vårdcentral i Nazaré. Genom att trycka så hårt jag kan undviker jag att kladda ned taxibilen med blod. På vårdcentralen får vi relativt snabbt komma in i ett undersökningsrum. En ung läkare inspekterar såret men så fort man lyfter på kompressionen blöder det ganska ymnigt från såret. Han berättar för mig att en artär har gått av och att jag behöver åka ambulans till sjukhuset för vidare vård och CT-Hjärna. Jag hade inte alls behov av någon CT-Hjärna, men tänkte att det nog var positivt att komma till sjukhuset där det förhoppningsvis fanns en kirurg som inte var rädd för blod och som sytt ihop blödande sårskador i ansiktet tidigare. En sjuksköterska lägger ett bra kompressionsförband inför transporten. Två underbara portugisiska brandmän dyker upp, en man och en kvinna.  Kvinnan pratar bra engelska. Det är brandmän som ansvarar för ambulanskörningar till sjukhuset. Jag får ligga bekvämt i ambulansen och kvinnan kör som en biltjuv de sju milen till sjukhuset i Leiria. På sjukhuset blir jag väl omhändertagen. Efter snabb triagering och rimlig väntetid får jag träffa en ung kirurg. Vi skojar lite om förhållandet mellan kirurger och anestesiologer. Han syr skickligt ihop såret med 8 stygn, och slutresultatet ser riktigt fint ut.  När han är klar känner jag mig lättad och bekänner “I like surgeons.”. Han svarar “You are the first one. We want to offer you a job here.”.

Det gick snabbt att skaffa sig ett blixtformat ärr i pannan, precis som Harry Potter. Vindgeneratorn snittade upp ett rejält sår när jag utan någon som helst eftertanke eller planering klättrat upp i targabågen och kommit för nära dessa vassa och snabbt roterande blad. Dumt och meningslöst, som olyckor ofta är. Vår vän Ellen Siesjö kom på idén att vi borde döpa vindgeneratorn till Voldemort efter vad den nu gjort mot mig. Genialiskt, vi nappade på det direkt! Precis som min största idol Severus Snape så låtsas jag fortsatt att vara vän med Voldemort men jag har tänkt att förgöra honom (läs sälja på blocket) när vi kommer hem.

Dagen därpå bestämmer jag mig för att jag mår utmärkt, och vi avgår precis som planerat. Vi stannar till med båten och tankar innan vi lämnar hamnen. När jag står och håller i dieselslangen känner jag mig lite yr och kallsvettig. Jag tänker att jag får se till att äta frukost så fort vi kommit iväg. Vi tuffar iväg och frukosten hjälper föga. Jag blir alltmer skakig i benen, yr och illamående. Det dunkar och värker i pannan. Jag är inte till mycket hjälp denna dag utan Marie får sköta både seglingen och barnen. Detta är naturligtvis ingen bra strategi i längden. Vi bestämmer oss för att inte segla över natt utan gör istället “bara” en dagsetapp på 40 sjömil till Figueira da Foz. I hamninloppet möts den starka tidvattenströmmen och den ständiga atlantdyningen, vilket ger upphov till en märklig krabb och ryckig sjö. När vi är väl förtöjda i hamnen går Marie och barnen på upptäcksfärd med jag lägger mig för att vila. Jag sover tungt i 14 timmar i sträck. Nästa morgon känns allting bättre. Jag ser visserligen ut som Mike Tysons yngre syster på grund av att hematomet i pannan flyttat sig ned till näsroten och ögonen. Näsroten är nu en centimeter bredare än vanligt men jag mår mycket bättre och känner mig stark. Vi kastar loss och seglar norrut. Jag mår fortsatt bra och vi bestämmer därför att utnyttja det gynnsamma väderfönstret och segla hela vägen upp till Baiona i Spanien, en sträcka på 130 sjömil. Det blåser successivt upp under kvällen och natten. Med maxrevat storsegel och revad genua bränner vi fram i 6-7 knop hela natten. Vindriktningen ger en härlig slör med vinden in från babord. Sjön byggs successivt upp under natten men blir aldrig riktigt jobbig. Mitt i natten utanför Porto händer något otäckt. En fiskebåt utan AIS närmar sig. Jag kan se båtens lanternor och ser att båten styr i princip rakt emot oss. Det kan vara väldigt svårt att avgöra avstånd i mörkret men jag får intrycket av att båten är ganska nära oss, och jag kan också förnimma ljudet av en motor. Det blir snart uppenbart för mig att båten kör fort, riktigt fort, och är på väg rakt emot oss. Jag tar upp pannlampan och lyser på vårt vita storsegel för att göra oss väl synliga. Ingenting händer, båten kör fortsatt rakt emot oss. Nu börjar hjärtat dunka hårt i bröstet. Kan det vara så att föraren är ouppmärksam och faktiskt inte har sett oss? Han kör riktigt snabbt, rakt emot oss. Jag byter funktion på pannlampan till ett läge med blinkande starkt ljus, och riktar ljuskällan rakt mot båten som är på väg emot oss. Omedelbart gör fiskebåten en rejäl gir som för att passera akter om oss. Båten stannar sedan upp och ligger still bakom oss. Den är så nära att jag kan se båtens alla detaljer. Jag stirrar på svallvågorna som nästan når oss och jag stirrar argt mot båtens styrhytt. Det känns som de chockat stirrar tillbaka. De ligger länge kvar helt stilla när vi seglar vidare. Efter den upplevelsen är det svårt att slappna av och jag tittar misstänksamt efter fiskebåtar resten av natten. Vinden ökar ytterligare under natten och morgonen. Det är riktigt blåsigt när vi tidig morgon kommer fram till Baiona. Det blir en utmanande tilläggning men vi lyckas få alla tampar på plats. Det känns fint att vara i Baiona igen. Baiona är en speciell hamn för oss eftersom det var hit vi kom efter vår Biscayaöversegling och den sista tuffa natten vi hade ute vid Cabo Finisterre. Vi spenderar flera dagar här och vilar medan det stormar och regnar. Jag repar mig ytterligare efter Voldemorts attack och tar själv bort stygnen med medhavd skalpell. Ärret ser fint ut, blåmärkena bleknar och näsroten krymper till vanlig storlek igen.

Efter att flera lågtryck passerat kommer sol och värme. Vi seglar till sagolika Islas Cíes. Det är en ögrupp utanför Baiona som är del av en större grupp öar i Galicien som bildar naturreservatet Parque Nacional Illas Atlánticas. Efter lite pappersarbete har vi fått de nödvändiga tillstånd som krävs för att besöka öarna med egen båt och ankra där. Vi seglar dit och möts av en gnistrande vit strand, vackra klippor och kristallklart vatten. I bakgrunden öppnar sig Ría de Vigo och i fjärran anar man staden. Det är ännu vackrare än vi kunnat föreställa oss.

Vi ror iland med jollen. Sanden skimrar som pärlemor och när man känner på den får man intrycket av att den består av snäckskal som tiden malt ned och slipat till sand. Den liknar ingen sandstrand jag sett tidigare. Det var lycka att få sitta i sanden och se barnen leka fritt på en sådan underbar plats, och att se vår segelbåt Draken ligga för ankare mitt i viken med staden Vigo i bakgrunden.

Vi saknar våra vänner på Amola och följer noggrant deras segling norrut. Vi blir alla väldigt glada när de meddelar att de tänker segla över natt från Figueira da Foz direkt till oss vid Islas Cíes och vara framme på morgonen nästa dag. Vi samlas i sittbrunnen nästa morgon och ser Amola glida in i viken. Jag är så glad att se dem igen. Jag tänker på att de varit ute på mörka Atlanten inatt och kämpat sig framåt i vågorna, och att de nu får komma fram till denna fantastiska plats. Det är så mycket vi upplever tillsammans, både jobbiga saker och fantastiska saker som man aldrig glömmer. Tårarna rinner nedför kinderna. Ingrid frågar varför båda mammorna gråter. Vi är rörda, förklarar vi. Ingrid är så lycklig och ivrig över Amolas ankomst att hon hoppar i och simmar till dem. Jag tror de förstod att vi var glada att se dem!

Nästa dag fyller Vera år och vi är bjudna till ett annorlunda och helt fantastiskt födelsedagskalas. Vi äter chokladtårta och dricker bubbel på stranden. Barnen har skattjakt. De får tag på en gammal skattkarta och letar med hjälp av den upp piratskatten som visar sig bestå av godis, lämpligt nog. På kvällen bestämmer sig Ingrid, Vera, Rasmus och Marie att simma ut till båtarna istället för att ta jollen. Kvällssolen värmer gott och man skulle vilja stanna tiden.

Efter ett par dagar för ankare vid Islas Cíes är det dags att dra vidare. Vi har haft lite kontakt med en annan svensk barnbåt, S/Y Pegasus. Vi stämmer träff med Karin och Oscar samt deras barn Albert och Märta. Vi kommer överens om att ses i Muros, en gammal fin fiskeby i Ría de Muros. Ett nytt oväder är på väg så alla tre båtar lägger sig tillsammans i Muros hamn. Flera intensiva och härliga dagar spenderas tillsammans. Det känns fint att se alla 6 barn leka tillsammans. Under sådana här förhållanden, långt borta från vardagen och med mycket saker gemensamt, så går det snabbt att lära känna varandra. Både för barnen och för de vuxna. Oscar är intresserad av mat och vin och vi blir bjudna på många små delikatesser från havet.

När vädret klarnar upp lämnar vi hamnen och ankrar tillsammans vid stranden Esteiro. Vi grillar tillsammans på stranden, dricker Albariñovin och umgås. Oskar och barnen plockar en stor hink med berberechos som nästa dag förvandlas till en mycket god middag, spaghetti vongole.

Efter två nätter i ankarviken fortsätter vi norrut tillsammans med Amola. Det känns tråkigt att ta farväl av Pegasus, som är på väg söderut mot medelhavet. Från Muros och norrut kallas kusten för Costa Da Morte på grund av alla fartyg som gått under längs denna dramatiska, blåsiga och steniga kust. Vi går upp till Cabo Finisterre och lägger oss för ankare vid stranden Langosteira. Stranden utgör den sista delen av pilgrimernas vandring ut mot Cabo Finisterre. Den kantas av stora sanddyner och är full av ovanligt stora snäckor. Vi spenderar en eftermiddag på stranden, vandrar runt och samlar snäckor. Både stranden och Cabo Finisterre har något särskilt över sig, ett lugn och en värdighet som är väldigt tilldragande. Det känns stort att sova för ankare i skydd av denna mytomspunna udde vars namn härstammar från latinets ‘finis terrae’ som betyder ‘end of the earth’.

Nästa dag fortsätter vi mot Ría de Camariñas, en undangömd ría (detsamma som fjord) med nästan ingen turism. Vi lägger oss för ankare tillsammans med Amola vid en strand längst in i rían. Precis efter att vi ankrat upp får vi besök av ett halvt kompani beväpnade tulltjänstemän som bordar vår båt och kontrollerar dokument och pass. De frågar artigt om vi har någon narkotika ombord, och godtar mitt ‘NEJ’ utan att söka igenom båten. De tackar för visiten och tillägger “It was a pleasure” innan de kör iväg.

Vi ror iland med jollarna och spenderar en dag inne bland den gamla fiskebyns gränder. På kvällen grillar vi på Amolas däck och äter tillsammans i kvällssolen. Vi är fortfarande ensamma i viken. När jag står och borstar tänderna ser jag dock en fransk båt segla in mot oss. Båten seglar hela vägen fram och går elegant upp precis i vind. Storseglet står alldeles still och jag ser hur båten sakta glider fram och tillslut står alldeles still. En ensam seglare går lugnt fram på däck och fäller sitt ankare. Inget behov av vare sig motor eller besättning. Vackert.

Precis innan läggdags ringer telefonen. Alex berättar att Valdemar har råkat peta in en stor pärla i näsan och de får inte ut den. Kunde någon av doktorerna tänka sig att rycka ut? Jag plockar med mig ryggsäcken med sjukvårdsmaterial, instrument och pannlampa innan jag ror över till Amola. Både patient och doktor är glada efter lyckad extraktion av pärla ur näsa.

Nästa dag seglar vi sista etappen i Galicien, från Ría de Camariñas till La Coruña. Här ligger vi nu tillsammans med Amola och väntar på lämpligt väderfönster för att korsa Biscaya med sikte på Frankrike. Slutet av maj och början av juni har varit precis lika blåsig som resten av våren. Lågtrycken avlossas med jämna mellanrum och passerar över Biscayabukten. Under väntetiden har vi njutit av La Coruña. Precis som i resten av Galicien är folket avslappnade och trevliga, maten god och billig. Husfasaderna pryds av tusentals små gamla fönster, i många fall med handblåsta glas om man tittar noggrant. En dröm för vilken byggnadsvårdare som helst.

Vi umgås mycket med gänget på Amola och barnen har poolparty på däck tillsammans. Vi har haft Maries Mamma Kerstin och hennes man Claes-Göran på besök. Tillsammans åkte vi i deras hyrbil tillbaka till Cabo Finisterre. Det var fint att få visa dem det fantastiska landskapet och den vackra stranden, Langosteira. Vi åkte också ut till själva udden och såg fyren och den hisnande utsikten från Världens Ände. Eftersom Maries mamma samlar på fyrar besökte vi också den berömda och vackert belägna fyren i La Coruña, Torre de Hércules. Fyren är nästan 2000 år gammal och är det äldsta fyrtornet som är i bruk.

Nu smattrar regnet mot båten och ett lågtryck med stormbyar passerar precis La Coruña.  Vår plan är att kasta loss tillsammans med Amola när stormen har passerat i morgon eftermiddag. Både vindar och vågor kommer successivt lugna sig under första dygnet, och vi hinner sannolikt precis till Frankrike innan friska motvindar börjar blåsa. Det är inte gott om fina väderfönster denna säsong så det är bäst att passa på. Wish us luck. Fortsättning följer.