Femtio nyanser av rött

En vinter har kommit och gått. Barcelona har behandlat oss väl. Blå himmel och skinande sol veckor i sträck. Vi har varit Barcelonabor på heltid och skaffat oss något som liknar en vardag.

Vi har varit en del av staden, vaknat och somnat med den varje dag. Vi har varit en del av Reial Club Maritim Barcelona, som varit vårt hem i nästan ett halvår. Vi har lärt känna nya vänner. Barnen har också fått nya vänner, och det är vackert att se vänskap utvecklas utan att man talar samma språk. Vi har haft flera kära besök från Sverige. Vi har även rest hem en vecka i februari i samband med firandet av Maries mamma Kerstins 70-årsdag, en resa som var väldigt uppskattad. Det var fint att få vara med och fira Kerstins födelsedag, och att träffa alla nära och kära och återse Göteborg. Jag såg dessutom till att skapa lite extra dramatik på 70-årskalaset genom att råka få en synål rakt genom foten, och direkt därefter som av en händelse råka bli inlåst på toaletten (ett problem som visade sig vara svårlöst så till den grad att mina fina räddare i nöden tillslut fullständigt demolerade toalettdörren för att få ut mig).

Barcelona var ett hem för oss, och det är en tid vi alltid kommer minnas. Det ska bli roligt att resa tillbaka med barnen senare och återuppleva minnen och favoritplatser. Men trots allt så visste vi att vår tillvaro där var temporär. Man slår inte riktigt rot när avresan tickar närmare och närmare. Och hemlängtan växte sig starkare och starkare. Vi har verkligen saknat vår familj och våra vänner. Vi har saknat vår lägenhet i Göteborg, våra jobb och våra kollegor. Att inse att man verkligen gillar den vardagen man har, att man inte bara har råkat hamna i sin vardag utan att man faktiskt väljer den, det är en av de finaste insikterna denna resa gett oss.

img_6506img_6509img_7778

Vi lämnade Barcelona tidigt på morgonen den 8:e mars. Det kändes så bra att vara ute på havet igen! Efter en lugn översegling till Mallorca ankom vi nästföljande morgon till en mäktig ankarvik – Cala Figuera. Höga berg med branta sluttningar som stupade rakt ned i havet. Kristallklart vatten. Helt ensamma låg vi mitt i viken på turkost vatten och omgivna av bergen. Vi rodde iland med jollen och utforskade stranden. Marie tog ett snabbt dopp i havet på eftermiddagen, årets första.

img_7811img_6588img_6524img_6539img_7801img_6564img_6617

Nästa dag fortsatte vi mot Portocolom som är en av Mallorcas mest skyddade hamnar. Portocolom är en stor naturlig hamn med bra skydd mot de flesta vindriktningar. Vi tyckte mycket om byn som var relativt oexploaterad. Vänliga människor, charmiga hus och ett sällsamt lugn som låg över gatorna gjorde att vi inte hade något emot att vi blev inblåsta några dagar.

Det här var nog vår första riktiga bekantskap med vårvädret i Spanien. Sommar och vinter har dominerats av stabilt väder med mestadels milda vindar, mycket sol och extremt lite regn. Vår och höst däremot brukar bjuda på mer instabilt väder i samband mellan omställningen från kallare till varmare klimat och vice versa. Regnovädren avlöser varandra och det är generellt betydligt blåsigare.

Efter några dagar lämnade vi Portocolom och seglade mot ön Cabrera.

Cabrera är en liten ö söder om Mallorca. Ön är ett naturreservat och man får inte besöka ön eller lägga sig i dess väl skyddade ankarvik utan att först ha ansökt om särskilt tillstånd. I sällskap av några få andra båtar tillbringade vi en natt på denna enormt vackra och fridfulla plats. Vi tog jollen in till land och promenerade på ön. Vi stannade till på öns enda bar, som sägs vara öppen året runt, oberoende av antalet besökare.

Sen eftermiddag lämnade vi den skyddade viken och seglade mot Formentera, en nattsegling som bjöd på härlig segling i lagom vind. Vi kom fram till Formentera nästa förmiddag, men eftersom vinden började friska i rejält så låg vår tilltänkta ankringsplats inte särskilt skyddad. Vi valde att gå till kaj istället. Hamnen på Formentera var liten och mysig, och ett stenkast från bryggan fanns en pir med en liten fyr och hisnande utsikt mot solnedgång över Ibizas sydvästra udde.

Vi hyrde en bil och spenderade några dagar med att utforska ön Formentera. Ön gjorde ett särskilt intryck på oss och sticker ut som en av absoluta höjdpunkterna under långseglingen. Att få uppleva Formentera i mars månad med relativt lite turister på plats gjorde upplevelsen ännu mer speciell. Vi blev helt betagna av öns två fyrar som tronar ensamma vid branta klippstup mot havet, av de långsträckta kritvita stränderna, av den stora grottan som havet gröpt ut i berget, och av alla de vindlande små grusvägar som tagit oss mellan små gårdar och odlingsmark till dolda och öde stränder. Hit vill vi gärna resa tillbaka.

Något om väder: Vi använder bland annat vädertjänsten PredictWind. Här presenteras vädret i form av en karta över vinden med pilar som representerar vindriktningen. Orange färg betyder vind omkring 10 m/s och sedan blir färgskalan alltmer röd ju mer det blåser. 15 m/s är klarrött och sedan djupnar färgen mot mörkrött eller rödsvart vid ännu högre vindstyrkor. Kartorna visar medelvind, och det kan blåsa betydligt mer i vindbyarna. Det finns särskilda kartor för vindbyar och även för våghöjd. Vi tittar ofta på flera olika vädermodeller (som alltid visar lite olika) och gör sedan en sammanvägd bedömning. Prognoserna ger en god fingervisning om vilka förhållanden man kommer ha på en översegling, men det kan alltid vara både bättre eller sämre än förväntat. En skillnad från våra hemmavatten är att det snabbt kan byggas upp väldigt kraftig sjö i Medelhavet när det blåser. Vid hårt väder utgör sjön i sig ett större problem för oss än vinden. I Alboránsjön (den del av medelhavet som ligger mellan Spaniens sydkust och Marockos nordkust, och som leder in mot Gibraltar sund) kan det lätt byggas upp hög och brant sjö vid hårda ostliga vindar. Dessa ostliga, ihållande och kraftiga vindarna kallas Levante och blåser ofta under perioder med ungefär en veckas längd. Under vår och höst ligger vindstyrkan ofta på kuling och uppåt.

Marie och jag granskade väderprognoserna med växande oro. Det var hårda nordostliga vindar på ingående och de verkade bli ihållande. Trots att vi hade kunnat spendera längre tid på Formentera så valde vi att segla mot fastlandet vid det sista möjliga fönster vi såg.  Vi lämnade Formentera en regnig förmiddag den 19e mars. Dagen bjöd på instabilt väder med regnbyar, ständiga skiften i vindriktning och vindstyrka. Vi visste att det skulle blåsa upp under natten med förväntad medelvind på runt 13 m/s, motsvarande orangerött på vindkartan. Jag tog som vanligt första delen av natten och Marie lade sig med barnen. Vi länsade med maxrevat storsegel och ett revat försegel spirat i lovart. Det var en mörk natt. Inget månljus eller stjärnor lyste upp tillvaron. Vinden var iskall och det småregnade av och till. Jag blev alltmer frusen trots att jag hade på mig ordentligt med kläder, sjöställ, mössa och vantar. Det blåste och vi gjorde god fart, men ännu hade inte de kraftigare vindarna visat sig. Marie och jag byter ofta vid 04-tiden när vi nattseglar. Denna natt väckte jag dock Marie redan vid 03 eftersom jag var frusen in i märgen. Vi stämde av och konstaterade att det sannolikt skulle blåsa upp närmsta timmarna. Vi bestämde att jag skulle komma ut i sittbrunnen om Marie knackade på rutan. Efter en kort stund kom första knacken och jag kom upp till Marie i sittbrunnen. Nu började det friska i ordentligt. Marie pekade akterut. Den mörka natthimlen möttes av en helt becksvart vägg bakom oss. Jag som trodde att himlen inte kunde bli mörkare. Medan vi stod och betraktade den svarta väggen bakom oss så kunde vi ana att den sakta kom närmare oss. Det såg faktiskt riktigt olycksbådande ut. Det såg inte alls bra ut. Vi bestämde oss för att ytterligare minska segelytan. Med säkerhetssele och pannlampa på begav jag mig ut på däck och tog bort spirbommen. Vi revade sedan förseglet ytterligare. Jag gick ner i båten igen för att fortsätta tina upp. Jag låg på helspänn och lyssnade. Jag kunde känna när det kom över oss. Det fullständigt dånade i hela båten, det ven något galet i riggen och jag hörde hur vi forsade fram genom vattnet i hög fart. Vindgeneratorn snurrade frenetiskt och ljudet fortplantades ned i båten som en dov sjungande ton. När knackningen kom var jag redan på väg ut. Tillsammans satt vi en stund och utvärderade situationen. Vi gick i 9 knop med maxrevade segel. Vindmätaren låg konstant på 15 m/s i skenbar vind, vilket med den farten vi hade motsvarar cirka 19,5 m/s i sann vindstyrka. Vindmätaren låg parkerad flera minuter innan det lugnade sig något. Det var som en förlängd vindby. Båten kändes välbalanserad med de segel vi hade, och vi bestämde att inte ändra något just då. Jag gick ned under däck igen. Under de fortsatta timmarna kom det med jämna mellanrum dessa förlängda vindbyar som varade flera minuter åt gången. Jag låg och kände kraften i båten som plöjde fram och hörde dånet från vinden. Det var mycket sjö och båten rullade ordentligt. Och Marie, som hon seglade! Min fru, min fantastiska Marie seglade vår båt själv under dessa förhållanden. Det är verkligen inte alla som har modet och skickligheten att göra det! Jag kände mig stolt, imponerad och trygg när jag låg och vilade i kojen, precis under hennes plats i sittbrunnen. Det dröjde länge innan nästa knackning kom, och jag klättrade upp i sittbrunnen. Marie berättade att vinden hade vridit och att vi nu behövde gippa storseglet för att kunna hålla kurs. Tillsammans bytte vi först sida på preventerlinan och därefter gjorde vi en kontrollerad gipp. Vi försökte tajma med en period av lite skonsammare vind och manövern gick smidigt och bra. Jag var väldigt tacksam att vi tidigare ordnat med två fasta preventerlinor, en på vardera sida av bommen, så att det går relativt lätt att byta sida inför en gipp. Själva sidbytet kan man göra inne vid masten, med säkerhetssele på förstås. Vid mörker, hård vind och hög sjö är det en stor fördel. Marie fortsatte segla båten som en hjältinna. Vinden höll i sig och sjön byggde på sig alltmer. Jag var klarvaken under däck och tacksam för att jag fick vara kvar i värmen. Gryningen kom och barnen vaknade tidigt. Jag satte på dem regnställ och vi satte oss alla i sittbrunnen. Marie mötte oss med ett leende, rosig och varm, tillsynes helt oberörd av kylan. Min viking till fru. Det hårda vädret gjorde att vi åt en väldigt spartansk frukost i sittbrunnen bestående av kex. Vi var utmattade men också lättade över att natten övergått i dag och att spanska fastlandet närmade sig alltmer. Vi bestämde oss för att inte fortsätta längre utan att gå in mot Cartagena. Vi tog ned segel vid hamninloppet och fortsatte för motor. Det blåste ordentligt även inne i Cartagenas enorma hamn. Vi satte kurs mot marinan längst in i hamnen. Plötsligt ser vi en liten gummijolle som kör ut från marinan och mot oss. I jollen ser det ut att sitta flera personer, och vi undrar nyfiket vad de ska ut och göra i det här vädret. När gummibåten närmar sig ser vi två vuxna och två små barn med färgglada flytvästar, och alla fyra vinkar entusiastiskt mot oss. Det är våra fina vänner på svenska båten S/Y Amola! På väg in i hamn efter denna översegling, utmattade, och med ett sådant fint välkomnande så trillar det en tår nedför kinden. Det var underbart att vara framme.

Vi såg till att komma ikapp med mat och sömn. Vi kände oss stolta över att vi klarat prövningen bra, och vi var också stolta över Draken som seglat så fint i hård vind och sjö. Det var en betryggande känsla att vår båt betedde sig så bra under sådana förhållanden, och att alla block och infästningar i riggen verkade hålla för den typen av belastning. Vi har en sjöduglig båt, helt klart.

Vi spenderade några dagar i Cartagena och umgicks med gänget på Amola. Den hårda ostliga vinden, Levante, fortsatte att blåsa. Vindkartorna visade samma bild, bara små variationer i nyanser av rött.  Tre dagar efter vår ankomst till Cartagena såg vi dock att vindstyrkan såg något gynsammare ut med förväntad medelvind på runt 10-12 m/s. Till vår glädje bestämde sig Amola att göra oss sällskap västerut. De är också på väg hemåt. Tillsammans kastade vi loss i gryningen och seglade 80 sjömil till den lilla fina hamnen San José, som ligger precis vid udden Cabo de Gata. Det var härlig segling och vi länsade hela vägen med revade segel och spirat försegel. Amola låg precis bakom oss och vi pratade med varandra på VHF-radion flera gånger under dagen och stämde av läget. När mörkret föll angjorde vi hamnen. Vi hade precis förtöjt när Amola gled in bredvid oss. Vi öppnade en flaska cava för att fira och skålade tillsammans. Barnen var i högform och lyckliga att båtarna nu låg precis bredvid varandra. Så mycket lättare det skulle bli att klättra över till grannbåten för att leka!

De nästföljande dagarna hade vi inte några fler anledningar till att fira. Det blåste och blåste och blåste. Av och till kom kraftiga regn. På en av våra promenader i det lilla samhället överrumplades vi av ett skyfall och tog skydd i en trappuppgång. Efter en halvtimme hade vägarna förvandlats till små floder. Enorma mängder regnvatten rinner ned från de höga omgivande bergen och samlas i byns vägsystem innan det slutligen rinner ned till stranden och ut i havet. Rasmus, som den totala gentleman han är, bar samtliga på sin rygg över de värsta floderna. Samtliga utom Arvid, som insisterade på att vada själv. Vår älskling som kan själv!

Vi hade ett dygn med stormstyrka i vindbyarna, ett väldigt mörkrött dygn.

Draken och Amola krängde kraftigt sida vid sida, och på kvällen och natten letade sig vågorna in i hamnbassängen. Det smällde ideligen i förtöjningarna och vi fick surra rodret eftersom vågorna och strömmen annars satte fart på rodret hela tiden, så att det slog hårt i ändlägena. Det såg surrealistiskt ut. Båten guppade, det krängde, och ratten snurrade med hög fart hit och dit som om vi var ute på en hård seglingstur. Det blev inte någon jättebra sömnkvalitet den natten. Våra båtar klarade sig utan skador, men på morgonen kunde vi konstatera att flera andra båtar i hamnen inte klarat sig lika bra.

Vi umgicks, spelade mycket spel och gjorde utflykter till lekplatser. Ett ständigt samtalsämne var väderprognoserna. Vi undrade när vi skulle kunna lämna San José och segla vidare. Vi avvaktade många dagar när vindkartorna var röda. Längre fram visade prognoserna att vinden skulle vända till västlig vind (kallas Poniente), det vill säga hård motvind. Då skulle det verkligen vara svårt att komma västerut mot Gibraltar. I vår frustration så tyckte vi oss se en dag som möjligen var något mindre röd än de andra dagarna. En bättre nyans av rött. Det skulle dessutom lugna sig på natten vilket är mycket värt. Vi bestämde att vi skulle avgå tillsammans och segla över natten i riktning mot Gibraltar. Vi på Draken ville komma till Benalmádena där vi stämt träff med Vesta, Lara och Nore som skulle flyga ned och träffa oss. Amola tänkte slå följe med oss men skulle sedan sikta på en hamn närmare Gibraltar.

Vi avgick tillsammans tidig morgon den 30e mars. Vi visste att det kunde vara jobbig sjö eftersom levantervinden hade blåst utan uppehåll i många dagar. Vi seglade med maxrevade segel (det börjar bli en vana nu). Vi visste att vindstyrkan skulle öka väsentligt mitt på dagen. Vid lunchtid föreslår Marie att jag kanske ska ordna lunchen innan vi kommer in i området med riktigt röda vindar. Jag ställer mig vid spisen och lagar lunch. Lagom till serveringen drar det igång. Vinden ökade stadigt hela tiden. Under fem timmar har vi medelvind kring 15 m/s som ibland ökar till 17-18 m/s. Sjön bygger på sig alltmer och vågorna är verkligen imponerande. Vi länsar och har vågorna in mot aktern. Då och då kommer ett sjok med ännu större vågor som bryter in i sittbrunnen. Vi gör ibland 12-13,5 knop på vågsurfarna. Det är extremt häftig segling men också ansträngande och krävande. Marie och jag turas om att handstyra i den höga sjön. Så fort vi fick vågorna lite snett in mot aktern kastas vi ur kurs och skär ned djupt. Med hela sin kraft på rodret går det bra att få Draken tillbaka på kurs. Man kanske ser denna scen framför sig och undrar hur barnen hanterar detta? Jo det ska jag tala om. De sitter i sittbrunnen med fulla sjöställ, flytväst och sele precis som oss. Och de fullständigt tjuter av skratt. Det är roligare än Liseberg. Marie och jag har tagit för vana att varna den som styr när man ser en extra stor våg komma mot aktern, så att rorsman är beredd. Vid ett tillfälle är Marie nere i båten och det kommer en jättevåg som kastar oss åt sidan så vi skär ned. Jag sliter oss tillbaka på kurs och Ingrid skriker ut sin förtjusning. Sedan ser hon plötsligt lurig ut. “Jag såg vågen komma men jag sa ingenting. Det är så roligt när vi kastas omkring.” Så resonerar alltså vår dotter. Och Arvid håller med. Vilket förtroende de måste ha för oss och för Draken. Bergfast tillit. Det känns bra att vi lyckats förmedla trygghet till dem. Men man vill förstås att de ska respektera havets krafter. Jag är dock inte särskilt orolig. Barnen tycks (trots kärlek till stora vågor) faktiskt ha respekt för havet. De beger sig aldrig ut på däck i dåligt väder, lyder tillsägningar när det är allvar och rör sig vant, säkert och försiktigt i båten vid sjögång. De är trygga till havs och det är en bra början.

På kvällen börjar det lugna sig. Ingrid uttrycker sin besvikelse över detta men Marie och jag kan börja pusta ut. Det fortsätter att blåsa friskt och sjön finns kvar under natten, men är nu lättare att hantera. Vi har haft regelbundna avstämningar på radion med Amola, som också haft det tufft i den höga sjön men kunnat hantera det och seglar vidare bakom oss. Den sträcka på 120 distansminuter som normalt skulle ta ett dygn har gått betydligt snabbare. Vi ankommer till Benalmádena mitt i natten. Det spöregnar och vi är mycket trötta. Vi har varit i hamnen tidigare och vet hur det ser ut. Hamninloppet är väl upplyst med sjömärken och trots de höga vågorna har vi inga problem att angöra hamnen. Det är med lättnad vi lägger till vid väntkajen, sugna på att få tilldelat en hamnplats och vi lägga oss att sova. Jag ropar upp hamnen på VHF-radion och får efter en bra stund ett dröjande svar. “Det går inte att komma in i hamnen” säger mannen på radion. “Vi är redan här” svarar jag. Några minuter senare kommer en sömndrucken jourhavande “marinero” ut till oss. Jag har jobbat tillräckligt många nätter för att lätt kunna se att denne man nyligen sov mycket djupt. Han har precis blivit väckt och vill avsluta det störande momentet så fort det går. Han pekar på några små lampor på taket vid sidan om hamnkontoret. Lamporna lyser röda. Dessa leksakslampor hade varit omöjliga att se utanför vågbrytaren. Vi såg dem i vilket fall som helst inte. “Hamnen är stängd” säger mannen snabbt på spanska. “Det är väldigt hårt väder förstår du. Hamnen är svår att angöra då. Mycket vågor och så. Det blir så när poniente blåser” säger mannen i upplysande ton, (att det blåser poniente är helt felaktigt, det har blåst i motsatt riktning, Levante, i över en veckas tid). Där står jag med fullständigt dränkt sjöställ och tittar frågande på honom. “Jag känner till vädret. Vi har seglat nonstop från Cabo de Gata. Det var inga problem att komma in i hamnen. Skulle vi kunna få en plats så vi kan vila?” frågar jag. “Det blir svårt” svarar mannen. “Hamnen är ju stängd. Du får ligga kvar här och prata med flickorna på kontoret i morgon klockan 08”. Efter en riktigt tuff segling, spöregn och en sömnlös natt kändes det riktigt bittert att ställa klockan på väckning några få timmar senare. Vi låg dessutom ganska dåligt vid den utsatta väntkajen. Vågor letade sig in i hamnen och det ryckte obekvämt i förtöjningarna. Det kändes som att väckarklockan ringde några minuter senare. Nu var jag beredd på strid. Skulle de verkligen köra ut oss? I det här vädret? Med två små barn på båten? Med sammanbiten min stegade jag in på hamnkontoret. Jag möttes av en vänlig nick från en medelålders kvinna bakom skrivbordet (flickorna på kontoret som marineron sagt). Mitt emot satt en uppspelt engelsman som betalade sin hamnavgift och precis skulle segla vidare med sin båt. Han skulle också vidare mot Nordeuropa. Han förhörde sig om vad vi haft för väderförhållanden och gav mig en uppskattande blick. Vi utbytte lyckönskningar. Tydligen var hamninloppet inte lika stängt nu några timmar senare tänkte jag. Kvinnan bakom disken tog emot våra dokument och tog kopior på våra pass. Ett litet leende spred sig över ansiktet när hon såg barnens pass. Jag hörde henne prata med en kollega på snabb spanska – “De har två små bebisar. Jag ger dem en plats i innerhamnen”. “Men det brukar vi ju inte göra” svarar kollegan. “Men de har två små bebisar, och det finns plats” svarade kvinnan. Ingrid och Arvid är förvisso inga bebisar men jag låtsades att inte ha förstått den interna konversationen.Vi fick en av de absolut mest skyddade platserna längst in i hamnen där det normalt bara ligger båtar med permanenta båtplatser. Inte ett ord om någon stängd hamn. “Välkomna hit” sa kvinnan. Jag hade nästan kunnat kyssa människan.

Vi sov så otroligt gott den natten. Dagen därpå kom min vapendragare Vesta och hennes barn Lara och Nore. Barnen var överlyckliga över att ses och vi spenderade några härliga och intensiva dagar tillsammans i Benalmádena.

Den hårda västliga vinden (Poniente) fortsatte att blåsa dag efter dag. Den 10e April lämnade vi Benalmádena i förhoppningen att ta oss till Gibraltar. Väderprognosen såg gynnsam ut med ett sällsynt område av stiljte och sedan lätt vind från sidan, vilket skulle möjliggöra att vi kunde nå hamnen trots de rådande hårda motvindarna. Området öster om Gibraltar är känt för att vara notoriskt svårförutspått vad gäller väder. Med några timmar kvar till Gibraltar befann vi oss i området med utlovad stiltje. En ökande motström hade blivit alltmer uppenbar för varje sjömil. Det gick långsamt framåt. Inom loppet av några minuter blåste det upp ordentligt. Vinden ökade och ökade och ökade. Vi hade konstant 13-16 m/s rakt i nosen! Som tur var hade vi revat snabbt när det började blåsa. Med så starkt motvind och dessutom motström hade vi svårt att ta oss framåt. Motströmmen gjorde sitt bästa för att dra oss bakåt och blev ett allt större problem. Med god vind i seglen (minst sagt) och fin kryssvinkel mot vinden tappade vi flera gånger styrförmågan. Motströmmen gjorde att vi bokstavligen stod still, styrförmågan försvann och vi föll av nedåt. Det var helt ohållbart. Vi testade att ta ned seglen och för full maskin pinade vi oss den sista sjömilen framåt mot hamnen Estepona, som tursamt nog låg nära. Alternativet hade förstås varit att falla av och segla med vinden till närmsta hamn nedströms. Men envisa som vi är tog vi oss till Estepona hamn. Det blåste öronbedövande mycket även inne i hamnen och jag har sällan varit så nervös inför en tilläggning. Jag var rädd för att sakta ned och tappa styrfart, då vi lätt hade kunnat börja driva okontrollerat. En hjälpsam marinero pekade på en plats där vi kunde lägga till med fören rakt upp i vindögat. Det är enda chansen, annars får vi vända ut igen, tänkte jag. Med betydligt mer fart än jag brukar använda körde jag in på platsen. När vi närmade oss la jag full gas back och motorn mullrade högt. Efter 16 m/s i ansiktet i flera timmar och en motström från helvetet var jag glad att något gick vägen, och Draken stannade duktigt precis framför cementkajen. Vi fick förtöjningar på plats och var så lyckliga över att vara i hamn. Vi fick en flaska vin av kvinnan på hamnkontoret och Estepona visade sig vara otroligt fint. Det var en vacker stad med vänliga människor. Esteponas långa strand hade utsikt över Gibraltarklippan och Marockos berg.

Det var inte så dumt att vi hamnat här. Men vi var så trötta på vårvädret nu. Vi var trötta på att det blåst i princip oavbrutet sedan vi lämnat Formentera. Trötta på den persisterande motvinden i Gibraltar sund. Nu ville vi komma vidare. Vidare hemåt.

Den 12 april lämnade vi Estepona. På morgonen hade vi fina segelvindar mot Gibraltar och kom fram redan på förmiddagen. På vägen såg vi en död delfin och något som skulle kunna varit en död val. Ett mycket stort djur var det i alla fall som låg och flöt vid ytan och en skara fåglar satt och pickade på djuret. Vi lade till på spanska sidan av Gibraltar och promenerade sedan över flygplatsens landningsbana till brittiska sidan. Gibraltar är verkligen en intressant plats. Det var fascinerande att lyssna på Gibraltarbornas engelska med mjuk brittisk accent och deras flytande spanska med spår av något annorlunda. Man blir nyfiken på Gibraltars historia, kultur, politiken och framförallt hur det är att växa upp och bo på denna tätbefolkade, vackra och tungt trafikerade udde. Vi besökte förstås aporna uppe på The Rock och promenerade runt i stan.

Samma kväll strax före midnatt lämnade vi Gibraltar för att fortsätta västerut. Den rådande motvinden var lugnare på natten och det fanns ett fönster under nattens första timmar då man kan undvika den värsta motströmmen. Trafiken i sundet var lugn och det blev en fin natt. Vi fortsatte upp mot Rota, en hamn nära Cádiz, där vi lade till på eftermiddagen. Väderprognoserna såg fortsatt gynnsamma ut och vi såg en chans att kunna ta oss till Portugal och vidare en bit norrut utan att besväras av Portugals ständiga nordliga vind. Vi gick upp kl 03 på natten och satte kurs direkt mot Cabo de Sao Vicente, Portugals sydliga udde.

Dagen bjöd på lugna vindar och vi alternerade mellan segling och motorsegling. En stor skara delfiner följde oss länge. Natten föll allteftersom vi närmade oss udden. Månen lyste som en blåslampa och en och annan delfin hoppade då och då kring båten. Månen gick dock ned vid 04-tiden, vilket sammanföll väl med rundningen av udden. Det var beckmörkt och flera fiskebåtar utan AIS fanns omkring oss. Det var svårt att avgöra hur nära de var. Samtidigt kom den väntade vinden och jag revade båda seglen. Vi gick fint framåt och gryningen kom i vanlig ordning. Det var underbart att gå och lägga sig medan Marie seglade vidare. Under nästa dag seglade vi dikt bidevind i fin fart mot Sines, där vi vilade över natten. Nästa dag länsade vi i lätt vind undanvind upp till vackra Cascais, i höjd med Lissabon. Där väntade våra kompisar på Amola, som välkomnade oss med middag, vin och cava. Alla fyra barnen lekte självständigt hela kvällen och lade sig sedan tätt ihop i Amolas förpik och tittade på Lejonkungen. Så underbart att vara här! Amola hade legat ett par dagar före oss och vi var glada över att ha hunnit ikapp våra vänner innan oväder var på intåg. Samma kväll som vi kom började det friska i ordentligt och båtarna krängde i hamnen. Vågorna bröt mot vågbrytaren och saltvatten duschade in över båtarna. Nästa dag spöregnade det och blåste ännu mer. Inte ens Ingrid tyckte det var en fin dag för en seglingstur. Vår tajming hade varit perfekt! Och tänk att vi är i höjd med Lissabon utan att ha gjort ett enda slag.

Nu ska vi vila och umgås med Rasmus, Alex, Valdemar och Vera. Någon dag tar vi tåget in till Lissabon. Så småningom fortsätter vi norrut.

14 Replies to “Femtio nyanser av rött”

  1. Vilken häftig läsning! Tuffaste seglingen hittills under resan. Jag är jättestolt över er! Vilka seglare ni är! Ser fram emot er hemkomst! Kram pappa/”Moffa Matsch”

    Like

  2. Hej seglarvänner, Vad roligt att läsa om er spännande upplevelser. Lycka till fortsatt !!
    Vi ligger nu på Läsö i fantastiskt påskväder. Om ett år kastar vi loss på vårt äventyr.
    Anna & Peter
    SY Life@Sea

    Like

  3. Wow! Vilken läsning! Så bra skrivet Malin!
    Fina bilder och söta barn dessutom! Kanske författare vid sidan av kliniken i framtiden?😉

    Like

  4. En så rafflande och välskriven reseskildring får min nuvarande läsning om korstågen att framstå som avslagen kiosklitteratur. Blir det en bok om resan månne? Nejvisst, ni kommer ha fullt upp att hitta spännande sysslor för barnen, när nu inte ens Liseberg imponerar på de små världsomseglarna. Kanske kan jag och morfar Mats locka över någon till gitarrspel så lite lugn får infinna sig emellanåt. Lycka till på hemfärden!
    Bernt L

    Like

  5. Med tårar av glädje stolthet och kärlek har jag läst etan reseskildringen. Så spännande och lärorikt gör barnen!! Hoppas vindarna är snällare i fortsättningen.
    Saknar er såååå mycket!! Vilka bilder och vilka upplevelser ! Ni är fantastiska hela familjen!! Massor med besicos till er alla 🤗🤗🤗🤗❤️❤️❤️❤️

    Like

  6. Jag kan bara instämma med kommentarerna ovan. Trollbindande! Och vilka upplevelser och minnen ni har samlat på er. Nu får ni streta på i eventuell motvind och ta er hem till Götet.

    Stor kram Lars-Erik

    Like

    1. Tack för den gastkramande skildringen. Ni är så positiva och verkar tacksamma för livet. Lyfter på hatten även om den säkert skulle blåsa iväg direkt.
      Simone från Helsingfors. Längtar så ut på havet. 🤗🙏🙏

      Like

  7. Vilken reseskildring! Sitter i New York i hotell lobby och läser- helt fängslad! (Jag är här med Filip i några dagar.) Vilka tuffa seglingar ni har haft och klarat av! Grymt! 💪 Era nerver måste vara helt andra än mina. Är vi verkligen släkt🤪?…Var försiktiga de sista veckorna och bli inte övermodiga. Kram Petra

    Like

    1. Ni är ju grymma. Ser mycket fram emot att få segla lite med er i sommar och lära mig lite om att spira sitt försegel som en riktig seglare!!!!

      Like

Leave a Reply to Bernt Lundgren Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s