Benalmádena – Barcelona

Dagarna med Nils-Gunnar var fyllda med lek, glädje och nästan outhärdlig hetta. När Nisse flög tillbaka till Sverige kastade vi loss och fortsatte följa den vackra dramatiska spanska kusten.

Vi lämnade Benalmádena samma dag som Maries farfar Sune skulle fyllt år. Sune var inbiten seglare och vi har tänkt mycket på honom under vår resa. Han skulle ha uppskattat projektet och följt oss noga med råd och uppmuntran. Prognosen hade förutspått lätta vindar. Vi antog att det skulle bli nödvändigt med en del motorgång om vi ville göra lite distans. Direkt utanför hamn möttes vi dock av en riktigt frisk medvind, och vi forsade fram i slör. Det är nästan så man undrar om Sune ville ge oss fin vind i seglen.

Upplyfta av de fina förhållandena bestämde vi oss att fortsätta över natten. Men liksom många tidigare nätter i södra Europa dör vinden undan på natten, och tidvis gick det ganska långsamt. Följande dag gjorde vi ett stopp i en skyddad ankarvik vid Cabo de Gata. Udden är del av ett vackert naturreservat med magnifika klippformationer och vita stränder.

Vattnet gav ett turkost sken och det myllrade av fiskar. I ankarviken hade vi gott sällskap av många långfärdsseglare, inklusive den svenska båten Bridan II som vi sedan blev bekanta med. Det blåste minst sagt friskt under eftermiddagen, kvällen och natten, men vi låg tryggt förtöjda med vårt Rocnaankare. Under kvällsdoppet hade vi också möjlighet att dyka ned och inspektera ankaret, som grävt ned sig stenhårt i vitglimrande sandbotten. Med den synen på näthinnan sover man gott trots 15 m/s i vindstyrka.

Dagen därpå lättade vi ankar och fick uppleva resans hittills häftigaste segling. Plattläns till Cartagena i hård medvind, fulla segel, spirat försegel i lovart. Vi gjorde 70 distansminuter på 10 timmar, och det är inte illa för älskade Draken.

Det var relativt stora vågor, men eftersom de var helt akterliga fick vi bara hjälp av dem och surfade på dem mot Cartagena. När vi tog ned seglen precis utanför hamnen fick vi uppleva hur hemskt det är att ha en motorbåt i så grov sjö. Utan segel uppe rullade Draken våldsamt obekvämt hit och dit tills vi kommit sista biten in bakom vågbrytaren. Mörkret föll nu relativ snabbt. Jourhavande “marinero” i hamnen tittade fascinerat på dessa två damer och två små barn i oranga flytvästar som kom och förtöjde i mörker och hård vind med uppspelta miner, frågandes om närmsta öppna glasskiosk.

Vi spenderade en vecka i Cartagena och väntade på att den envisa hårda motvinden skulle vända till vår fördel.

När vindarna såg mer gynnsamma ut kastade vi loss med planen att ta oss en dagstur närmare Barcelona. Kanske skulle vi gå in i Mar Menor och se oss omkring. De stora turistkomplexen avskräckte oss dock när vi betraktade kustlinjen, och vinden började friska i. Då beslöt vi oss för att sätta kurs mot Barcelona istället. Det var 300 distansminuter till Barcelona och det tog oss cirka 2,5 dygn att segla dit.

Vi fick så mycket fisk dessa dagar att vi tillslut slutade att fiska, så vi skulle hinna ta hand om all fisk.

Fiskelyckan hade nu uppenbarligen vänt efter att vi köpt ett nytt fint spö med tillbehör i Benalmádena. Personalen i affären som sålde fiskeutrustningen fnissade när de såg spöet jag hade med mig från Sverige. “Para niños”, “för barn” kommenterade de. Jag var tacksam för råd, och med den nya utrustningen ville fisken inte sluta nappa. Fiskarna fick somna in med en skvätt Rom insprutad i gälarna och fick sedan ligga i kylskåpet tills vi fiskat klart, varpå jag filéade alla fiskarna i en och samma omgång. Marie är helt fantastisk på att steka färsk fisk i smör, och vi åt dem som delikatesser. Det kändes som ett smidigt upplägg. Det enda som bekymrade mig var att jag använde lite grand av den superfina Rom jag fått av min vän och kollega Martin Perlander första gången han var på besök i Draken. Ångesten växte när jag googlade och såg att systembolaget rankade den som nr 1. Jag köpte senare en billig Rom i Barcelona att använda i samma syfte.

Vi fick uppleva alla möjliga vindstyrkor och vindriktningar under seglingen till Barcelona. Solnedgångssegling i skön slör. Bleke och motorgång. Hård kryss och åskväderfront i närheten av Barcelona. Känslan att segla in i en vägg av hård byig vind var överrumplande.

Det var mulet och regnade när vi angjorde Barcelonas hamn. Det spelade ingen roll. Det var så stort att få uppleva åsynen av Barcelonas kustlinje, berget Tibidabo med den sagolika kyrkan högst upp på toppen, alla bekanta byggnader, stranden. Vi var glada och rörda på samma gång. Jag fick följande sms av min pappa – “Ser att ni närmar er Barcelona. För 39 år och 10 dagar sen kom jag till Barcelona med en gitarr och en resväska med noter. Det är en svindlande tanke att min dotter som blev ett resultat av den resan nu närmar sig Barcelona med sin familj i båt efter ca 2 månaders segling genom Europa!” Vi öppnade en flaska bubbel och skålade. Och det blev på något märkligt sätt uppenbart att detta hade varit resans mål hela tiden. Varför skulle vi bege oss till Kanarieöarna när vi kan bo några månader i den här världsstaden, denna vackra, levande, gamla, mytomspunna stad. Marie hade hela tiden misstänkt att vi skulle välja att övervintra här. Jag har däremot envist hängt kvar vid planen att övervintra på Kanarieöarna. Nu var den känslan som bortblåst för mig. Marie känner mig tydligen bättre än jag känner mig själv. Barcelona var som en stor magnet som drog oss till sig, och vi kämpade inte emot.

Guideboken vi läst över de olika marinorna inne i Barcelonas hamn var inte riktigt uppdaterad. Vi var imponerade över det snabba svaret på VHF-anropet, den artiga och tjänstvilliga tonen på fin engelska, att de mötte upp oss med gummibåt och eskorterade oss till en bred fin plats bredvid många lyxiga båtar och superyachts. Vi borde kanske anat oråd men vi var så glada att vara framme.Vi hade hamnat i lyxhamnen OneOcean Port Vell. Googla på det så förstår ni vad jag menar. Vi unnade oss att ligga kvar där i ett par dagar och njöt av de förstklassiga faciliteterna innan vi flyttade till marinan Real Club Maritim Barcelona. Denna hamn visade sig passa oss väldigt bra med sin gemytliga atmosfär, trevliga “marineros”, många spanska och internationella “liveaboards”, mysig bar, och framförallt – en pool! Barnen var eld och lågor. Det var lätt att få svalka sig i värmen, många gånger om dagen. Vi trivdes så bra att vi bestämde oss för att stanna i hamnen. Efter förfrågan fick vi bokat plats över vintern.

För att förklara Barcelonas dragningskraft måste jag bli lite personlig. Min mamma är född och uppvuxen i staden, några kvarter ifrån La Sagrada Familia. För nästan 40 år sedan flyttade min pappa hit för att studera klassisk gitarr. De blev kära och resten är historia. Många liv påverkades, inte minst mitt eget. Tidigare livsbanor bröts, bytte riktning, och nya bildades. Mycket har hänt sedan dess, och mina föräldrar är inte längre ett par. Men Barcelona har alltid var speciellt för mig, nästan magiskt. Det är svårt att beskriva. Det sitter djupt någonstans. Jag återvänder hela tiden hit. Hela mitt liv har det varit så. Tänk att få bo här en period tillsammans med min fina lilla familj.

Det kändes ändå som om någonting viktigt fattades när vi kom till Barcelona. Efter en vecka så kom hon till oss, min mamma. Det är helt och hållet hennes stad, och därför är det också min.

Mamma bodde med oss i Draken under 10 varma dagar. Vi badade mycket i poolen. Mamma, eller Yaya som hon kallas i familjen, älskar att bada och övade simning med Ingrid. Under våren och sommaren har Ingrid varit nära att lära sig att simma och nu plötsligt så bara lossnade det. Ingrid simmade som om hon aldrig gjort annat.

Vi seglade norrut och ankrade utanför min barndoms Blanes. Blanes är ett lugnt och genuint katalansk litet kustsamhälle. Mina morföräldrar hade en lägenhet där och vi var där varje sommar. Vi spenderade några fina nostalgiska dagar där.

Det var härlig segling både till Blanes och tillbaka till Barcelona. Mamma uppskattade seglingen, och fisk fick vi också.

Det ordnades en stor träff med familjen Bartos. Min morbror Enric och mina fina kusiner och kusinbarn.

Mammas tid hos oss gick snabbt. Hon sov tillsammans med barnen i förpiken, och de hade mysiga läggningar med påhittade sagor om häxor och monster varje kväll. Flera kvällar gick Marie och jag ut själva, något som vi inte fått till på länge.

Under tiden som mamma var här skrev hennes man Hans en vacker låt som är inspirerad av vår långsegling. Den finns på Spotify och Youtube på Maite Electra – Wherever you go.

Ett tag efter att mamma rest hem kom Maries mamma och hennes man Claes-Göran och bodde med oss i båten under några dagar.

Vi umgicks, åt gott, fikade, pratade, lekte och promenerade.

Eftersom vi delar seglingsintresse såg vi till att gå ut på en dagstur med Draken.

Vi lyckades också hinna med ett besök på Barcelonas majestätiska nöjesfält högst upp på Tibidabo, dit vi tog oss med den gamla spårvagnen. Väl däruppe njöt vi av utsikten, åkte karuseller och åt churros med choklad.

Vi gick också ut och åt en väldigt fin middag på den legendariska resturangen Los Caracoles. Till desserten (Crema Catalana förstås) serverades Moscatel, det godaste dessertvin jag någonsin druckit.

Emellan de efterlängtade besöken från Sverige levde vi vardagsliv i Barcelona. Vi köpte begagnade cyklar till barnen och tog oss runt i staden. Vi bekantade oss med parker, lekplatser, restauranger och caféer, och började få lite vanor. Varma dagar badade vi i poolen eller på Barcelonetas vackra strand som ligger nära hamnen.

Till vår förtjusning kom Vesta, Lara och Nore på besök. Vesta är min bästa vän. Vi träffades första dagen på läkarprogrammet och har sedan dess varit oskiljaktiga. Vi har bott en period tillsammans, upplevt mycket glädje, funnits där vid motgångar, alltid umgåtts. Och visst var det märkligt att vi blev gravida med våra första barn nästan samtidigt.

Ingrid och Lara föddes med 13 dagars mellanrum. De har naturligtvis också fått träffas från första stund. De började dagis tillsammans och har också varit oskiljaktiga från det att de var mycket små.

Laras lillebror Nore har börjat leka mycket med Arvid, och vi anar att ett till radarpar är på gång. Vi spenderade några intensiva dagar tillsammans och umgicks så mycket det bara gick.

När alla fyra barnen somnat på kvällen satt vi uppe och drack lite rödvin och pratade. Det kändes sorgligt när vi vinkade av taxin.

På Utsjöskepparkursen i våras träffade vi Rasmus, som också skulle segla ett år med sin familj på deras segelbåt Amola. Deras barn Vera och Valdemar är exakt lika gamla som Ingrid och Arvid. De har gått kanalerna till medelhavet och vi har hållit lite kontakt under resan. Det var därför fantastiskt roligt när Amolas besättning kom till Barcelona. Vi träffades i princip dagligen och barnen lekte massor med varandra.

Tyvärr skulle Amola segla vidare till Cartagena för att övervintra där, men vi var inte alls ledsna att de blev inblåsta i Barcelonas hamn en extra vecka. Det är garanterat inte det sista vi sett av familjen under resan, utan vi kommer sammanstråla igen till våren.

Min lillasyster Amira kom på besök några dagar i slutet på oktober. Det blev de sista sommardagarna och sista doppet i medelhavet.

Amira, som snart fyller 20 år och är utbildad bartender, acklimatiserade sig direkt till Barcelona. Vart vi än gick träffade hon folk, gjorde nya bekantskaper, blev bjuden på gratis drinkar och fick smycken i present av gatuförsäljare. Vi gick också ut en kväll.

Min lillasyster, som är ett huvud längre än mig och som inte festade senast förra året, beställde fantastiskt goda drinkar och berättade ingående om ingredienser och hur man gör dem. Det var så otroligt roligt, mysigt och trevligt. Det enda problemet var att jag ganska tidigt på kvällen behövde gå hem och nana, rummet hade börjat snurra på ett märkligt sätt.

När Amira åkte hem slog hösten till med stor kraft. Luftfuktigheten är mycket högre här nere och det blir därför råare klimat både utomhus och i båten. Efter att ha kompletterat med ytterligare ett begagnat element och en begagnad luftavfuktare (vi lämnade vår gamla hemma i Sverige pga platsbrist) så blev miljön i båten mycket varmare, torrare och mysigare. Till våren säljer vi nog vidare denna vinterrekvisita.

Vi har landat i något av en vardag här i Barcelona. Några besök till från Sverige blir det, och det känns som vi hinner umgås mer med våra nära och kära nu än vi någonsin hinner i vardagen hemma i Göteborg. Däremellan tar vi det lugnt och umgås vi fyra. Vi träffar också min katalanska familj och hittar på saker med dem. Senast var det fullt hus i Draken, utflykt till den mytomspunna skogen i naturreservatet la Garrotxa och middag i bergsbyn Olot. Jag känner så mycket för dem alla trots att vi normalt inte ses under stora delar av året.

Vi kommer göra små utflykter med Draken och utforska de katalanska hamnarna och min barndoms Costa Brava. Det kan vara en skön kontrast till storstadspulsen. Och när höstregnet forsar ned spenderar vi lugna dagar i båten och spelar spel, kollar på film, leker och pratar, precis som på överseglingarna. En rejäl höstförkylning har vi hunnit med också. Till våren börjar vi långsamt vår resa hemåt.