Falmouth (UK) – Benalmádena (ESP)

Vi låg flera dagar i Falmouth och laddade inför Biscayaöverfarten. Stuvutrymmen och kylfack var fullpackade med mat och dryck.

Vi följde väderprognoserna noga inför pappas ankomst. Det såg relativt lovande ut, med en stor andel medvind, ett parti med stiltje, och sedan hårdare vindar nära Cabo Finisterre och Galiciens kust. Vi hade inte råd att vara alldeles för kräsna om vi ville göra överfarten tillsammans med vår tillresta besättningsmedlem. Väderfönstret utlovade en överfart utan kryss, och de hårdare vindarna vid vår ankomst till Galicien skulle i all fall vara akterliga. Lagom vind i rätt riktning hela tiden på en såpass lång överfart är för mycket begärt. Vi hade bestämt oss. Pappa skulle komma sent på kvällen och vi skulle kasta loss redan dagen därpå. Tidig kväll satt vi samlade runt bordet. Middagen var precis klar. Ingrid klagade på att hon inte skulle få följa med till tågstationen för att möta moffaMats. Jag förklarade att han skulle komma sent på kvällen, långt efter läggdags. Plötsligt svajade båten till och vi hörde steg över däck. Pappa hade tagit en taxi från flygplatsen och överraskade oss. Det var härligt att ses! Under många veckor hade barnen nästan bara interagerat med oss. Det var spännande och uppfriskande med ett tillskott i besättningen. Det blev presentutdelning, middag och champagne. Vi skålade för vår kommande överfart.

Morgonen därpå kastade vi loss. Äventyr, förväntan, koncentration och nyfikenhet låg i luften. Vi satte segel utanför hamn och satte kurs rakt ut mot Nordatlanten. En avskedsdelegation av delfiner följde båten en lång stund.

Redan efter några timmar lärde vi känna dyningarna. Det här var något helt annat än Nordsjön. Det här var dyningar från en ocean, dyningar som färdats över mycket stora avstånd. De var enorma, majestätiska, men ändå mjuka. Det kittlade i magen. Nere i vågdalen såg man inte så mycket mer än två väggar av hav. Men dyningen var konstant, och Draken tog sjön på ett behagfullt sätt.

Vindrodret Renée styrde hela tiden. Vi balanserade segelföringen efter bästa förmåga, vilket underlättar vindrodrets arbete. Det var ett nöje att se pappa segla. Han var i sitt esse. Det gick inte långa stunder mellan det att hans blick ständigt gled upp mot seglen, med ett forskande uttryck i ansiktet. Hur står seglet? Vi får nog ta in lite på uthalet. Ständiga justeringar gjordes för att befrämja fart och komfort. Marie och jag har inte riktigt samma ambitionsnivå på segeltrim när vi seglar. Vi är glada om vi kommer framåt i någorlunda fart och barnen har det bra. Vi lärde oss mycket nyttigt av pappa. För det allra mesta var vi överens om strategin, men ibland när det var dags att reva blev pappas kappseglingsbakgrund uppenbar (“Men om vi skulle ha mer segel”, “Men om vi skulle ha mindre segel”, “mer segel”, “mindre segel” osv).

Vi tog oss fram på ett bra och säkert sätt, gjorde god fart efter omständigheterna. Barnen började direkt känna av sjösjukan ute på de rullande dyningarna. Vi bestämde oss redan första dagen för att klippa till ett halvt Scopodermplåster och sätta på dem. Vi placerade dem på ryggen mellan skulderbladen, så att de inte skulle kunna pilla bort dem. Detta fungerade fantastiskt bra, och efter något dygn var sjösjukan som bortblåst. Dagarna följde på varandra. Vakterna avlöste varandra. Måltider tillagades, spel spelades, pussel pusslades, teckningar ritades, det klättrades runt i kreativa repformationer, och barnen tittade på Pippi-filmer, Toy Story, Zootropolis och Madicken.

DSC_0072DSC_0075

Ingrid älskar att göra knopar, och den här knopen var mycket svår för moffa att ta sig ur. Han fick bli Ingrids fånge.

Några gånger avbröts sysslorna av att vakten i sittbrunnen sett en val. Storögda stod vi i sittbrunnen och spejade runt båten. Då och då sköljde en stor dusch av vatten upp mot himlen. Det kändes stort att komma så nära dessa stora gåtfulla varelser. Området med stiltje innebar en hel del motorgång, och vi var alla glada och lättade när vi kunde segla igen.

Vi började närma oss vårt mål. Vi hade plattläns med spirad genua i lovart. Vi gjorde fin fart och beräknade att vi skulle närma oss Cabo Finisterre och spanska kusten under natten, och sannolikt komma fram till Baiona kommande dag. Under kvällen började vi komma in i området med de utlovade hårdare vindarna. Vi minskade successivt segel, och valde tillslut att helt rulla in genuan och fortsätta med maxrevat storsegel och riggad preventerlina. Vindstyrkan tilltog successivt till cirka 13-14 sekundmeter. Vinden var dock inget problem, det var hanterbart. Det var sjön. Vågorna ökade hela tiden i höjd och intensitet. I samband med skymningen hade de mjuka dyningarna som vi var så bekanta med nu ersatts av kortare högre vågor, med högre fart. En del av vågorna var såpass höga att de bröt på toppen av vågbergen. Det är svårt att uppskatta våghöjden, men det handlade om flera meter höga vågor, varav vissa uppskattningsvis uppemot 4-5 meter höga. Allteftersom natten föll tilltog sjön ytterligare och blev mer kaotisk. Detta sammanföll också med att vi började närma oss Cabo Finisterre. Vi hade ett konstant flöde av hård sjö snett in mot aktern, men det kom ibland också stora vågor med något annan riktning och kastade båten kraftigt åt ena eller andra hållet. Vid detta laget hade vi redan givit upp vindroderstyrningen och valde att handstyra för bättre kontroll i sjön. Vi bestämde oss också tidigt för att vara två personer på vakt tills situationen lugnat sig. Pappa och jag hade de mörka timmarna. Inne i båten låg Marie, Ingrid och Arvid tillsammans i akterkojen. Ingen sov en blund på grund av den kraftiga sjön och de häftiga rullningar den gav upphov till. Mörkret var en försvårande omständighet. Det var obehagligt att inte kunna se sjön. Man bara kände vågen komma, kände hur båten kastades åt sidan medan man arbetade med rodret för att få båten tillbaka på kurs. Vi var allvarliga, KLARVAKNA, koncentrerade. Efter ett tag infann sig en känsla av förtröstan. Jag hade inte varit i en liknande situation på havet. Jag visste inte hur Draken skulle bete sig i sådan sjö. Men det blev uppenbart att hon klarade av det. Ett mönster avtecknade sig. Vågen kom och kastade henne åt sidan, varpå hon skar djupt ned men utan att lägga sig. Med bibehållen fart rullade hon över på andra sidan och fram och tillbaka några gånger tills det lugnade sig. Sen var det dags för en ny smäll. Och så vidare. Men vi seglade vidare. Kölen rätade hela tiden upp båten. Vilken fantastisk konstruktion en segelbåt är! Det mest dramatiska den natten var då en ovanligt kraftig våg kastade båten såpass mycket ur kurs att bommen for in mot medellinjen med väldig kraft, trots preventerlina på plats. Gippen fullbordades inte på grund av preventerlinan men den stora kraftutvecklingen tvingade dock in bommen en bra bit mot medellinjen. Som tur var gick ingenting sönder. Och som alla nätter så tog även denna natten slut. När vi kom in mot spanska kusten fick vi visst sjölä, den kaotiska sjön avtog och ersattes av mer hanterbar grov men regelbunden sjö. Under dagen förbättrades förhållandena ytterligare och vi fullständigt svischade fram till Baiona i resans hittills häftigaste segling. Med frisk vind, slör och “following seas” avverkade vi snabbt sjömilen längs Galiciens kust och angjorde Baionas hamn i gassande solsken. Värmen, språket och maten var mycket bekant, och även om jag aldrig varit i Galicien kändes det som att komma hem. Hej Spanien. Så underbart att vara här.

Vi spenderade ett par dagar i Baiona. Vi var lätt euforiska, lite stolta, ganska trötta och mycket nöjda med att ha kommit såhär långt. Vi kastade loss ånyo och fortsatte söderut på ytterligare en rejäl etapp. Förutom ett kort stopp för att tanka diesel i anslutning till Cabo Vicente seglade vi helt förbi Portugal och landade tillslut i vackra Cádiz på spanska atlantkusten. Under seglingen märktes det att vi kommit längre söderut. Den fuktiga luften började fälla ut vatten på nätterna och allt i sittbrunnen blev plaskblött under nattpassen. Det var tjock dimma varje morgon som sedan lättade frampå dagen. På dagarna var det stekhett och det var skönt att stanna och ta ett dopp i Atlanten. Seglingen från Baiona till Cádiz dominerades av lätta vindar och en del motorgång. Många gånger satte vi segel när det kom lite vind, bara för att behöva ta ned dem igen en timme senare i total bleke.

DSC_0032

Vi får dock vara tacksamma till vår trogna motor som bara tuffade på. Allt den arma motorn krävt var diesel i tanken och lite oljepåfyllning i Cádiz. Anledningen till att vi valde att köra på trots avsaknad av stabila vindar var att vi gärna ville passa på att göra lite distans med en tredje vuxen i besättningen. Det blir mycket mindre slitigt att segla många dygn i sträck om man kan dela nattpassen på tre personer. Det ska tilläggas att pappa tog mer än sin beskärda del av den bördan.

I Cádiz trivdes vi bra. Marie och jag har varit i Cádiz tidigare, under vår bröllopsresa, och vi fattade redan då tycke för stadens vackra gränder, närheten till havet och den avslappnade atmosfären. Det hade också blivit dags att ta farväl av pappa, som bokat en flygbiljett hem från Cádiz. Det var grymt att ha honom med. Och det måste sägas – jag är väldigt glad att han var med mig i sittbrunnen den där natten ute på Biscaya. I en okänd och potentiellt hotfull situation gav han mig lugn och försäkran. Det var guld värt.

Vi ville absolut hinna i tid för att rösta på Svenska Konsulatet i Málaga, och hård motvind i Gribraltar sund inom ett par dagar var förutspådd. Vi kastade därför loss och seglade i irriterande motström ned mot Gibraltar. När strömmen vände blev det plötsligt gladare miner ombord och vi närmade oss Tarifa i omkring 10 knop hjälpta av kraftig medström, en fantastisk känsla! Vi ankrade utanför stranden i Tarifa (ett annat av våra smultronställen från bröllopsresan flera år tidigare).

DSC_0085

Vi fortsatte nästa dag genom Gibraltarsundet. Endast någon sjömil från Gibraltar inträffade en märklig händelse. Från ingenstans blev det inom loppet av några minuter mycket tät dimma. Vi befann oss i ett av världens mest trafikerade vatten. De stora lastfartygen signalerade flitigt med sina kraftfulla signalhorn. Vi såg ingenting, bara en gloria av ljus runt båten och sedan en vägg av dimma. Även om vi syns på AIS tog vi faktiskt fram signalhornet och signalerade vi med. På AISen såg jag ett enormt lastfartyg passera ganska nära framför oss. I dimman kunde man skymta det magnifika akterskeppet efter att fartyget passerat, som ett spökskepp.

Dimman varade cirka en halvtimme och lättade sedan raskt. Vi passerade den imponerande Gibraltarklippan i solsken och fin sikt och seglade vidare till Málaga.

Det var en annorlunda upplevelse att lägga till i en stor hamn som inte är någon privat marina. På VHF-radion dirigerades vi till paradkajen mitt inne i stan där vi låg långsides tillsammans med två andra segelbåtar och ett stort segelfartyg. En polisbil kom och mötte upp innan vi ens hunnit knyta fast förtöjningarna, och pappersexcercisen sköttes av en dem. De kommenterade uppskattande det faktum att jag pratade spanska, och jag fick intrycket av att de knappt kunde ett ord engelska.

I Málaga firade vi vår Arvids 3-årsdag. Vi firade hans födelsedag med att rösta i det svenska valet, lekte skattjakt med godispåsar i hissentrén till Svenska Konsulatet, var på stranden och badade, åt middag ute och bakade tårta i båten. Arvid var nöjd med dagen och vår lilla konstruktör byggde koncentrerat med den magnetbyggsats han fick.

Nu ligger vi i Benalmádena. Vi försöker hantera den skoningslösa värmen härnere i Andalusien. Inne i båten är det så varmt att det är svårt att vistas dagtid. På nätterna är det över 30 grader inne i båten. Skugga är ett måste. Vi badar ideligen. Vi har vridit dygnet precis som alla andra spanska familjer och avnjuter de något svalare sena kvällarna tillsammans med barnen. Draken har antagit en rödare ton pga den röda sand som finns i sydliga vindar från Afrikanska kontinenten. Teakdäcket är så hett att det inte går att gå barfota utan att skålla fotsulorna.

Och mitt i detta värmetöcken har morfar-Nisse, Maries pappa kommit till oss! Fullastad med födelsedagspresenter och andra förnödenheter (kaviar, LED-lampor, knäckebröd) kom han till oss, till barnens och vår stora glädje. Han hittade snabbt till poolen på fördäck och hanterar värmen som en riktig spanjor.

DSC_0191DSC_0192DSC_0207

Nisse är en av de mest barnkära personer jag känner. Barnen och Nisse är tillsammans dag och natt. De leker oavbrutet, badar, myser och busar. De sover tillsammans som tre små sardiner i förpiken.

DSC_0148DSC_0144DSC_0140DSC_0169

Under flera timmar idag badade Ingrid och Nisse tillsammans i de höga vågorna vid stranden. Ingrid surfade på sin uppblåsbara madrass, och med Nisses hjälp surfade hon ibland iväg över 10 meter. Hon var eld och lågor, och det var Nisse också.

Vi spenderar några dagar tillsammans här i Benalmádena innan Nisse flyger hem igen. Därefter planerar vi att segla vidare längs Spaniens kust. Mot Barcelona!

14 Replies to “Falmouth (UK) – Benalmádena (ESP)”

  1. Härlig beskrivning, och fantastiska erfarenheter och upplevelser. Allt gott inför den fortsatt Spanien-seglatsen.
    Kerstin och Claes-Göran

  2. Kul att läsa! Måste medge att jag var ”lite” nervös när ni seglade över Biscaya och väldigt lättad när Mats Insta inlägg kom. Fortsatt lycka till! Kram kusin Petra

  3. Ungdomlig entusiasm och mogen erfarenhet blev till ett härligt äventyr. Ett underbart minne för livet för er alla. Vi önskar er en fortsatt fin tur ⛵⚓⛱️🤗 Kram till er alla från Gydia och Leif.

  4. Så härligt väl skriven blogg!! Spännande och så tacksam ni delar med er, inkl alla fina bilder. Njut och var rädda om er😘

  5. Har sett fram emot det här avsnittet – och längtar redan till nästa! Så härligt skrivet och superfina bilder! Kram!

  6. Min älskade familj, vilken glädje och lycka att på ett det här sättet kunna vara med er genom eran fantastisk blogg med bilder och videos. Helt fantastisk! Det blir underbart att komma till er när ni kommer till min älskade Barcelona.

  7. Tänk, en sådan fantastisk upplevelserik resa ni är med om!! Jag är så glad, rörd och fascinerad om allt ni är med om! Grattis Arvid – 3 år ! En stor kram till dig! och en stor kram till Ingrid! Jag ska hälsa på förskolan Sjöelefanten om några dagar, och då ska jag berätta för dem hur ni har det, om de inte vet.
    Kramar i massor!!
    Lena

  8. Vilken häftig resa ni är ute på! Vilket livsäventyr o vad fint du skriver om närvaron med barnen. Ser fram emot att få följa er så här på avstånd.

Leave a Reply