Lowestoft – Falmouth

Det kändes på sätt och vis som om resan började på riktigt efter att vi angjorde Englands kust. Kanske för att vi nu kommit så långt hemifrån att det blev uppenbart att vi är ute på en riktig långsegling. Men sannolikt också för att det är en stor omställning av livet, och det tar lite tid innan det sjunker in. Den största förändringen består i att vi är tillsammans hela tiden. Det känns avlägset och främmande att tänka på all den tid som den här lilla familjen spenderar ifrån varandra i vardagen hemma i Göteborg. Alla timmar på dagis, allt jobb. Nu är barnen med oss, sina mammor, istället. Det är det klart största med den här resan. Det ställer förstås också krav på oss som föräldrar, men även barnen håller på att anpassa sig till det nya läget.

Seglingen längs med Englands kust började med två långa etapper med extremt lätt vind. För att hålla fart och kunna göra lite distans på dagsetapperna gick vi mycket för motor mellan Lowestoft och Ramsgate, samt mellan Ramsgate och Eastbourne. Det var varma och soliga dagar utan mycket vågor och krängning, vilket underlättade lek och pyssel ombord.

Ingrid är duktig på att vinscha och hissade hela gennakern själv!

Vi svalkade oss med olika vattenlekar.

Vi valde att stanna i Eastbourne under några dagar då ett oväder med starka vindbyar, åska och regn passerade. Innan ovädret kom fick vi en dag med tryckande värme och gassande sol. Vi blåste upp poolen på fördäck, och det badades flitigt. Även Marie och jag svalkade oss. En och annan förbipasserande gav oss en förvånad blick. Vi var lyckliga över vårt lilla badparadis!

Stränderna i Eastbourne var vackra men steniga.

Vid lågvatten uppenbarade sig inte bara en lerig botten utan också ett par sälar som låg och gottade sig.

Vi hittade ett lekland med karuseller där barnen lekte loss en hel dag.

Arvid provar minigolf för första gången. Det roligaste var att slå iväg bollen så långt det bara gick!

I England fick vi börja utnyttja våra nyförvärvade kunskaper om tidvatten och strömmar på riktigt. Det är fler faktorer att ta hänsyn till än hemma i Bohuslän. Allt samverkar – vindriktning, vindstyrka, strömriktning och strömstyrka, hög- och lågvatten i samband med avgång och ankomst till hamn. Radiokommunikationen är också mycket mer central än hemma. Det har bara varit positiva erfarenheter av kommunikation med hamnar, marinor och andra fartyg. Alla är tydliga, hjälpsamma och brittiskt artiga på ett avslappnat och trevligt sätt. Under gång passar vi alltid kanal 16. Vid ett tillfälle hörde vi en röst med kraftig underbar rysk brytning som anropade DRAKEN DRAKEN DRAKEN! De ville göra oss uppmärksamma på ett större plastföremål som flöt omkring på styrbordssidan där vi nyss passerat, och undrade om vi tappat något från båten. Efter en kort genomgång kunde vi konstatera att vi inte tappat något stort plastföremål. Vi svarade på anropet och tackade för varningen. Mannen önskade oss fortsatt fin seglats. Det känns trevligt, socialt och säkerhetsmässigt bra att det kommuniceras flitigt. Tröskeln är låg att stämma av kurs och intentioner med andra fartyg. Vi fick också lyssna till ett riktigt Maydaymeddelande som hanterades mycket proffsigt av Dover Coast Guard. Situationen ordnade upp sig och mayday kunde avskrivas. Ingrid har visat intresse för radiokommunikationen. Marie har lärt henne hur ett nödanrop börjar och Ingrid kan säga “MAYDAY MAYDAY MAYDAY, THIS IS DRAKEN DRAKEN DRAKEN”. Hon vet förstås att hon inte får lov att använda radion!

Vi fortsatte längs sydkusten i frisk motvind men övergav nu gjutjärnsgenuan till förmån för segel och kryss. Eftersom vi hade vinden emot oss såg vi i alla fall till att ha strömmarna med oss i så stor utsträckning det gick. Det var härlig segling längs med en vacker och dramatisk kust. Det var svårt att se sig mätt på de vita kalkstensklipporna med tvära stup mot upprört hav.

Trots att vi gjorde god fart tar det betydligt längre tid att göra distans genom att kryssa. Vi tog oss från Eastbourne till Shoreham under det fönstret av medström vi hade. Shoreham är en liten industrihamn, men med ett oväntat mysigt litet samhälle dolt bakom skorstenarna. I hamnen fanns ett gäng närgångna och hungriga svanar, till barnens förtjusning.

Dagen därpå lämnade vi Shoreham genom att slussa oss ut ur hamnen (många hamnar med access 24 timmar om dygnet har slussar pga tidvatten). Vi kom iväg lite senare än vi tänkt, och seglingen bestod i fortsatt kryss i frisk vind och motsjö. Etappen tog längre tid än beräknat och när vi närmade oss Chichester började det mörkna. Dessutom var det nära tiden för lågvatten. Thomas Lundgren (vår lärare på Utsjöskepparkursen och vår mentor i allt som gäller långfärdssegling) skulle inte ha givit oss godkänt på den uppgiften. Vi ropade upp Sparkes Marina på VHFn, den hamn som låg närmast inloppet till Chichester, och som har access 24H. Hamnkaptenen svarade att de tyvärr hade smockfullt! Han hänvisade oss till Northney Marina längre in i kanalsystemet. Tydligen skulle vårt djupgående på 1,65 m ända vara okej för att fortsätta upp i Emsworth channel. Mörkret föll nu snabbt, och vi märkte att bojarna som utmärkte den muddrade delen av kanalen var dåligt upplysta. Situationen kändes otillfredsställande. Vi diskuterade att vända om och fortsätta i mörker till Portsmouth, som är en stor hamn med lättare angöring i mörker. Just då ropade hamnkaptenen från Sparkes Marina upp oss igen. Vi var välkomna, han skulle ordna plats. Vi tackade lättat och svängde in i den smala kanalen mot hamnen. När vi kom fram tog en svettig hamnkapten emot tampen. Det var en ung kille i 25-årsåldern. Han såg lite stolt ut när han berättade att han flyttat på tre båtar för att frigöra plats åt oss. Det var mindre kappseglingsbåtar som var obebodda, och han hade genom att dra dem närmare varandra frigjort en plats långsides längst ut på bryggan. Han strålade som en sol när han tog emot våra tack och lovord. Efter vår första kommunikation hade han hört på radion att en båt gått på grund på väg upp till Northneys Marina, och han ville bespara oss det. Dålig planering från vår sida, räddade av en vänlig själ!

Man måste ha respekt för tidvatten. Man vill ju inte bli strandad.

Det var så skönt att komma i hamn den kvällen. Men när vi kastade loss tidigt nästa morgon och begav oss mot Isle of Wight så kändes det helt underbart att vara ute på havet igen. Så snabbt går de där känslomässiga svängningarna. Som tidvattencykler (kunde inte motstå liknelsen). Efter en god natts sömn är man redo igen.

Efter en stilla morgon kom vinden på förmiddagen, och vi kryssade på insidan av Isle of Wight i sällskap av hundratals andra båtar. Mer segelbåtstäta områden får man leta efter. Utanför seglarmeckat Cowes fullständigt myllrade det av vackra kappseglingsbåtar, varav flera med full besättning. En av dessa seglade i cirklar runt Draken och övade slag, gippar och manövrar. Draken är ju ingen kappseglingsbåt, men skötte sig ändå fint och svischade fram på sina kryssbogar.

Vi spenderade natten i Yarmouth och gav oss av mot Portland tidigt nästa morgon. När vi lämnade Isle of Wights västra udde fick vi se berömda ‘The Needles’.

Isle of Portland är en långsmal halvö. Vid spetsen av halvön föreligger särskilda strömförhållanden. Fenomenet “race” uppkommer vid konfluensen av två starka tidvattenströmmar som rinner söderut längs med vardera sida av halvön. Dessa strömmar möter där den stora strömmen öst/väst i engelska kanalen. I Reeds Nautical Almanac kan man läsa följande: “…Portland Race in which severe and very dangerous sea states occur.” och “…producing large eddies on either side of Portland Bill and highly confused sea state with heavy overfalls in the race.” Vi bestämde oss för att noga följa råden i boken.  Vi lämnade Portland Harbour i gryningen och passerade udden med god marginal. Vi hade fina förhållanden och bestämde oss för att segla vidare över natten till Falmouth, vår slutdestination i England. Det gick inte särskilt snabbt, men vi hade heller ingen brådska. Vi gled fram i omkring 4 knop och det kändes härligt.

Det var vackert att se draken flyga bakom Draken!

Ingrid bestämde sig för att sova ute hos mig under nattpasset och ordnade en mysig koja under sprayhooden. När kvällen kom och det började bli kallt och fuktigt ångrade hon sig dock och kröp ned i kojen. Hon verkar väldigt nyfiken på nattsegling, och inom några år tror jag hon kommer envisas med att vilja vara med.

Vindrodret Renée styrde hela tiden dikt bidevind, och när vinden vred till mer nordlig riktning på natten styrde Renée upp oss i riktning mot Falmouth. Väldigt få justeringar behövde göras under natten, och trafiken runtomkring var lugn. Det krängde inte särskilt mycket och de långsamma dyningarna vaggade oss behagligt framåt. Stjärnhimlen var magnifik. Jag har aldrig sett stjärnorna så tydligt och skarpt. De var så oändligt många. Jag såg svärmar av ljus bakom de mer framträdande stjärnorna. Det kändes som jag stod och stirrade rakt ut i Vintergatan .

Marie tog över strax före gryningen och fick se solen stiga upp bakom horisonten.

Renée jobbar på bra. Vindrodret är av märket Monitor och installerades under våren. Det är roligt och utvecklande att lära sig att segla med det på ett bra sätt.

 

Nu vill jag berätta varför vindrodret heter Renée. På bilden nedan ser man min farmor Renée med rodret i fast hand och sin dotter Gunnel bredvid sig. Bilden är tagen av min farfar Bergil, och finns på framsidan av ett nummer av Seglarbladet från 1954. Farmor har uppmuntrat och på alla sätt stöttat vårt långseglingsprojekt, ända sedan idén började ta form. Hon har förstås haft både funderingar och farhågor under processen, och kommit med synpunkter kring allt från strömförhållanden på olika platser, åskledare, segelhantering och väderkunskap. Hon är en stor förebild.

Nu ligger vi tryggt i Inner Harbour, Port Pendennis Marina, Falmouth. Vi vilar upp oss och leker av oss ordentligt i land inför det kommande äventyret – överseglingen till Spanien! Vi inväntar en ny besättningsmedlem innan vi kastar loss för att korsa Biscaya. Det är ingen mindre än min pappa, och han verkar riktigt peppad på att ge sig ut på det stora blå!