4 veckor på havet

Det har nog varit den mest aktiva semester någonsin, och också den häftigaste. Första sommaren i vår nya båt Draken. I vårt hem Draken. Det var en märklig känsla att inte behöva packa inför en 4 veckors lång resa. Vi bunkrade mat och vatten och kastade sedan loss från bryggan, med hela familjen och hela vårt hem samlat på en liten (allt är relativt) segelbåt. Vi gick upp i gryningen och betraktade Göteborgs siluett bada i det där speciella drömska ljuset medan vi tuffade en bit för motor.

I höjd med Vinga satte vi fulla segel och hade sedan slör ända upp till Mollösund. Barnen vaknade vid sjutiden och fick äta frukost i sittbrunnen.

Semestern hade börjat och den var välbehövlig. Vi hade båda jobbat mycket under sommaren och barnen hade haft långa dagar på dagis. Nu skulle vi få vara tillsammans dygnet runt på en mycket liten yta.

Vi låg först flera dagar i Mollösund för att umgås med Maries systers familj, som har sitt sommarställe där men bor i Mexico City resten av året. Tillsammans gjorde vi en grym dagssegling med 6 barn och 4 vuxna ombord, vårt rekors hitills. Det blåste en del och vi gick utomskärs med revade segel i 6-7 knop. Barnen fixade det fint och tittade på film tillsammans i soffan. Olof spelade dragspel i sittbrunnen, sweet.

Efter vistelsen i Mollösund började vi segla runt i Bohuslän. Vi låg både i hamnar och naturhamnar. Fördelen med hamnar är möjligheten att bunkra mat och vatten (det går åt mycket vatten på en barnbåt även om man försöker spara på det), samt att det ofta finns aktiviteter för barnen i land. Nackdelen, särskilt i trånga hamnar, är att man lever så tätt ihop med andra båtar. När det låser sig för något av barnen och skrikkalaset är ett faktum är man också väldigt medveten om att 20 andra båtar också följer dramatiken uppmärksamt. Alternativt vaknar upp från sin sköna sovmorgon. Vi har bjudit på många sådana föreställningar. Den typen av sammanbrott är jobbigt oavsett om man bor på en segelbåt eller i en stor lägenhet. Jag tror inte det händer oftare nu. Men det är förstås jobbigt med sammanbrott under segling i grov sjö, regn och blåst, eller i samband med tilläggning. Då brukar i och för sig Ingrid och Arvid få var sin mobil och sitta stilla fromma som lamm. Ingrid har också börjat visa mer intresse och vill gärna hoppa iland själv med tampen. Det är dock lite svårt för henne att kunna hålla in en båt på 5,3 ton men om några år kan det nog funka i lugnt väder. Tilläggningarna har gått ganska bra. Det har inte alltid varit perfekt men vi har inte dundrat in i någon annan båt eller brygga. Vi har oftast ordnat det så att vi har legat riktigt bra förtöjda, även i naturhamn.

Naturhamnarna är ändå svårslagna.

Vi mötte upp med Maries brors familj på Slubbersholmen. De hade familjens gamla båt Äventyret, och att se Draken och Äventyret ligga bredvid varandra vid klipporna var väldigt fint.

Ingrid och Arvid blir allt mer sammansvetsade under semestern. Riktig syskonkärlek med både ömhet, lek, tävling och bråk.

Vi ville gärna testa att segla någon längre passage, gärna Offshore. Dels för den speciella frihetskänslan av att ha horisont åt samtliga riktningar samt att se lite hur barnen skulle hantera det. När vi låg i naturhamnen Näverkärrskilen norr om Lysekil såg vi vår chans. Morgondagen skulle bjuda på milda nordostliga vindar och innebära lugn medvind till Skagen. Efter tips från min seglande kollega Helena så smög vi ned lite Postafen i barnens mat. Tidigt på morgonen drog vi. Vi satte kurs mot Skagen och hade läns i princip hela vägen. Vår kära autopilot, döpt till “Elsa 2” av Ingrid, styrde hela tiden. Vi hade lagt en waypoint på plottern och “Elsa 2” kompenserade för avdrift och höll kursen spikrakt. Under tiden hade vi naturligtvis uppsikt horisonten runt samt justerade segel efter behov. Men vi hann också läsa sagor, spela memory, leka, sjunga, fixa mat och fiska (tappade fisken, gör en mental notering att använda håv nästa gång). Arvid kräktes faktiskt en gång, trots Postafen, men verkade inte särskilt påverkad av det utan fortsatte bara att äta köttbullar. Kläderna fick blötläggas i en hink med saltvatten. Dagen flöt på. Vi befann oss tillsammans på Draken, omgivna av hav och horisont, bara vi. Då kan man inte annat än att leva i nuet. Livet känns okomplicerat, fokuset ligger på vinden, seglen, barnen, lek, mat och sömn. Om man jämför det med vardagen hemma så är skillnaden påtaglig. Vi känner att vi gärna går längre passager igen, och även längre än den här. Men det var en bra början. Och det var ju skönt att vi hade så lyxiga väder- och vindförhållanden, annars kan det förstås vara mycket tuffare…

I Skagen låg vi långsides bredvid en segelbåt från Polen. Besättningen var underbara och de blev direkt kompisar med Ingrid och Arvid. Det var nog kärlek vid första ögonkastet när de såg Ingrid ta tag i tampen till deras 13-ton-båt och och målmedvetet försökte dra in den till kajen för att stiga ombord. Inget fel på självförtroendet där.

Överseglingen tillbaka gick fint. Vi hade medvind och gjorde 6-7 knop, och det var härligt när vi såg älskade Vinga titta upp vid horisonten. När vi lade oss på svaj för eget ankare i Halsvik var vi med om semesterns enda incident. Första natten låg vi fint men dagen därpå friskade vinden i och vred cirka 120 grader, ankaret släppte och vi draggade tills vi stod på grund. Ankaret kom upp full av förrädiskt sjögräs. Vi kom inte loss trots full maskin. En underbar människa med en liten motorbåt kom till vår undsättning. Med hjälp av gennakerfallet hävde han snabbt loss oss. Hade verkligen velat krama om karln. Lite dramatik på hemmaplan. Efteråt var jag förstås tvungen att dyka ned och inspektera båten på undersidan och det var ingen fara som tur var.

Sista delen av semestern spenderade vi tillsammans med goda vännerna Vesta och Leif, som anslöt i sin hyrda Bavaria. Barnen hade jättekul med varandra, och vi vuxna också.

Vi återvände till hemmahamnen Saltholmen ett par dagar före jobb- och dagisstart. Vi började landa. Det kändes så konstigt att ligga still på samma plats. Både Marie och jag kastade längtansfulla blickar ut mot skärgården och kommenterade ständigt väder och vind. Men jobb, tvätt, diverse åtaganden, vardag helt enkelt, infann sig så småningom. Men nu vet vi att vår familj mår bra tillsammans ute på havet. Att vi fixar det. Att barnen gillar det, och klarar långt mer än några timmars tur. Att vi måste jobba på vår ankringsteknik. Att vi måste förfina vår fiskestrategi. Att vi älskar vår autopilot “Elsa 2”. Att ett nytt försegel står på önskelistan. Att Draken tar dyningar och sjö fantastiskt fint när vi gått utomskärs. Att båten, vi och barnen klarar även hårdare vindar och tuffare segling än vi upplevt under våren. Att vi vill segla längre bort, längre tid, någongång.

Förresten, nästa gång blir det ett inlägg som handlar om praktiska detaljer kring att bo i båt som barnfamilj. Hur gör vi med värme, kyla, kondens, båtplats, isolering mm? Hur funkar egentligen vardagen? Håll tillgodo!!